Arbetsskadad och Minnesstund
Jag har sovit ganska oroligt de senaste nätterna. Kan bero på att det har varit äckligt varmt och sliskigt på rummet tack vare väderomställningen. Förrförra natten (eller vad det var) drömde jag ju om Spanien och tandborstningen i deras hus, och inatt hade jag ännu en konstig dröm, men om jobbet här i Sverige. Ska strax berätta om den, men först nämna en annan sak. Förra natten (inte i natt alltså) vaknade jag vid tre-tiden för att det kliade förskräckligt på mina stackars ben. Myggskitar som inte har bättre för sig än att smyga sig in i mitt rum och äta upp mig. Men jag är inte helt säker på om jag faktiskt var vid fullt medvetande när detta inträffade, jag kan delvis ha drömt även denna incident. Huruvida det var lär vi aldrig få reda på.
Nu direkt över till min dröm den här natten. Jag snusade gott i min äckligt svettsliskiga säng och har virat ihop täcket på ett mycket mystiskt och förvånande sätt. Jag vaknar till, men är fortfarande mer sovande än vaken, och tänker/drömmer att täcket är ett täcke från Tvätten, mitt jobb alltså (som så klart inte heter Tvätten på riktigt, men det är ju ett tvätteri i alla fall). Men detta täcke ser inte ut som ett vanligt landstingstäcke, utan som ett gigantiskt babytäcke. Som om detta inte vore nog, slutar ena kanten av täcket i en vit personalkofta. Denna personalkofta är alltså "ihopväxt" med det enorma babytäcket, tänk siamesiska tvillingar. De två går inte att sära på, och det är något groteskt över det hela. Det hela slutar dock inte där, utan i en salig röra finns även så kallade unisexbyxor. Tillsammans med personalkoftetäcket bildar dessa en härlig kompott, och duktiga Anna tänker ju att hon måste försöka reda ut den här röran. Detta är ungefär vad som surrar i den stackars sovande hjärnan: "Jag måste ordna upp den här röran.. Men jag orkar inte.. Jag är för trött.. Men jag kan ju inte sova på jobbet! Måste fixa det här nu.. Vill ha rast.." Rätt som det är känner jag även en obeskrivlig törst efter vatten. Munnen påminner om Saharas sanddyner och "Jag måste ha vatten!!" ekar i huvudet. "Jag är äckligt törstig.. Måste fixa röran av kläder.. Men vill sova.. Men inte sova på jobbet!! Vill ha vatten!! Vill ha rast så jag kan dricka vatten.. Kan ju inte göra det på arbetstid heller.. Jag är trött!! Jag vill sova!! Vill ha vatten!!" Till slut, med ett grepp omkring mitt ihopvirade täcke, inser jag att jag nog inte är på jobbet, utan att jag faktiskt kan gå ut till toaletten och dricka vatten om jag vill. Jag var fruktansvärt trött, och jag kan inte påstå att mitt medvetande var på maxaktivitet, men på något sätt lyckades jag kravala mig upp från sängen och ta mig in till toan så jag äntligen kunde få mitt vatten. Jag lyckades till och med rätta till mitt täcke på något vänster, och somnade på stört när jag la mig till rätta igen.
Det här skulle man kunna kalla arbetsskada, när man drömmer om sitt jobb efter bara sex veckor. Tjejen som jag spelat volleyboll med och som också jobbar på Tvätten, berättade att hon fått syn på en träningslista hemma, och att första tanken som slagit henne varit "Åh, nej! En plocklista från jobbet! De förföljer mig!". Och hon har bara jobbat där i två veckor, stackaren. Som tur är slutar både hon och jag i morgon, sedan slipper vi våndas över allt som måste hinna packas.
Att sluta jobba på Tvätten då, hur känns det? Det är faktiskt blandade känslor, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det kommer faktiskt bli lite sorgligt att sluta. Det finns en hel del människor där som jag faktiskt tycker om (och flera stycken som jag inte alls gillar, dock har de flesta av dessa semester nu, så jag behöver inte träffa dem och säga hej då till dem, skönt faktiskt), och som det kommer vara lite sorgligt att ta farväl av. Sex veckor har gått otroligt fort, och det har för det mesta varit ett helvete, men även glädjestunder. Jag har skrattat i princip varje dag av någon anledning, och jag och en av kvinnorna (ålder 30) har en liten inbördes hatkärlek. Vi älskar att retas men hjälps alltid åt med att plasta in våra vagnar. Det finns även två andra i packen (de som jobbar i packen kallas för övrigt "Packet", det fick jag höra i början av nämnda kvinna "Välkommen till Packet!") som är mycket trevliga. Jag umgicks inte med dem i början, eftersom de packade Skåne och Göteborg, men efterhand har jag mer och mer kommit över till deras "sida". Sedan är det alla andra trevliga medelålders/äldre kvinnor i övriga byggnaden som är pratglada och gärna delar med sig av sig, och gärna tar emot av mig (jag är ju trots allt kändis, och det är nog lite status att jag jobbar på just deras jobb, haha). Förutom detta kommer jag att minnas min ganska livliga diskussion med ett syskonpar i 20-25 års åldern (jag vet att systern av de två är 21, brodern vet jag inte) angående vegetarianer och allt vad det innebär. Jag kommer även minnas när jag blev lämnad helt själv i packen, och jag var nära att bli stående där med tre vagnar som skulle iväg samma kväll, men chauffören hade redan lastat in allt det andra och stängt igen sin lastbil. Jag kommer minnas kvinnan i syrummet, som jag trodde hade slutat, för det sa hon att hon skulle göra snart förra gången jag var där (för två år sen). Jag kommer minnas den trevliga lilla tanten som påminner om en söt liten pudel. Jag kommer minnas killen som inte gör någonting, utan bara sitter på bordet där han ska vika filtar. Han sitter ner 80 % av arbetstiden, och jag förstår inte att han kan ha mage att göra det, nu har han dessutom fått dit en fläkt! Så nu sitter han ner på bordet, och fläktar sig!! Makalöst.. Jag kommer även minnas när jag skvätte ner en av tjejerna (ett år yngre än jag) som jag ofta hade rast med (tillsammans med två andra i samma ålder som hon: en annan volleybollspelare och den förstnämnda tjejens pojkvän) med Arlas yoggi eller vad det var, en sån där liten "minimeal"liknande sak med tillhörande vikbara plastsked. Skeden vek sig nämligen och skvätte av vad som fanns på den, och tjejen råkade sitta i vägen. Jag kommer även minnas alla helvetes övertimmar, även om jag helst vill förtränga dem, men tänker på min lönecheck som kommer den 25:e (eller när jag får den, antagligen 24:e eftersom 25:e är en lördag) och då känner man sig nöjd med alla extra timmar. Jag kommer minnas alla kvällspassare (många av dem betydligt trevligare än dagarna): de två pratglada danskorna, den knubbiga förmannen (-kvinnan) osv. Jag kommer minnas väntan på att få en vagn. Jag kommer minnas väntan på att få gods. Jag kommer minnas när platschefen vek frottéhandukar (vilken syn!!). Jag kommer minnas när kvällspassarna beställde pizza en torsdag (tyvärr var jag inte kvar så länge just den dagen, så jag kunde vara delaktig i själva ätandet). Jag kommer minnas alla godsaker som kvällspassarna ätit (kakor, chokladbollar osv). Jag kommer minnas när personal- och produktionschefen bjöd oss i packen på frallor (tyvärr med skinka på) och Budapest-bakelser. Sen kommer jag antagligen minnas en hel massa andra saker. Två nyckelord för det är: Chaufförer och "Minor"-kille. De två förblir dock odetaljerade, men det kan tilläggas att jag har fina ögon.
Det här blev en liten resa tillbaka under de sex senaste veckorna, och trots att detta nu blivit ett relativt långt inlägg så har jag inte på långa vägar fått med allt som borde stå här. Hur lata folk faktiskt kan vara. Hur långa arbetsdagar man kan klara av utan att falla sönder i bitar. Hur människor snackar om varandra. Och så vidare, och så vidare. Nog babblat. Resterande detaljer får stanna hos mig (vilket innebär att jag inte orkar tänka mer för tillfället, och därför tänker avsluta detta inlägg nu).
Sista dagen i morgon alltså. Hoppas att den bli minnesvärd.
Dessutom födelsedag på lördag, men jag börjar nog bli gammal, för jag kan inte påstå att jag med glädje ser fram emot den. Det är mer som en vanlig dag. Tack för mig för ikväll!
Nu direkt över till min dröm den här natten. Jag snusade gott i min äckligt svettsliskiga säng och har virat ihop täcket på ett mycket mystiskt och förvånande sätt. Jag vaknar till, men är fortfarande mer sovande än vaken, och tänker/drömmer att täcket är ett täcke från Tvätten, mitt jobb alltså (som så klart inte heter Tvätten på riktigt, men det är ju ett tvätteri i alla fall). Men detta täcke ser inte ut som ett vanligt landstingstäcke, utan som ett gigantiskt babytäcke. Som om detta inte vore nog, slutar ena kanten av täcket i en vit personalkofta. Denna personalkofta är alltså "ihopväxt" med det enorma babytäcket, tänk siamesiska tvillingar. De två går inte att sära på, och det är något groteskt över det hela. Det hela slutar dock inte där, utan i en salig röra finns även så kallade unisexbyxor. Tillsammans med personalkoftetäcket bildar dessa en härlig kompott, och duktiga Anna tänker ju att hon måste försöka reda ut den här röran. Detta är ungefär vad som surrar i den stackars sovande hjärnan: "Jag måste ordna upp den här röran.. Men jag orkar inte.. Jag är för trött.. Men jag kan ju inte sova på jobbet! Måste fixa det här nu.. Vill ha rast.." Rätt som det är känner jag även en obeskrivlig törst efter vatten. Munnen påminner om Saharas sanddyner och "Jag måste ha vatten!!" ekar i huvudet. "Jag är äckligt törstig.. Måste fixa röran av kläder.. Men vill sova.. Men inte sova på jobbet!! Vill ha vatten!! Vill ha rast så jag kan dricka vatten.. Kan ju inte göra det på arbetstid heller.. Jag är trött!! Jag vill sova!! Vill ha vatten!!" Till slut, med ett grepp omkring mitt ihopvirade täcke, inser jag att jag nog inte är på jobbet, utan att jag faktiskt kan gå ut till toaletten och dricka vatten om jag vill. Jag var fruktansvärt trött, och jag kan inte påstå att mitt medvetande var på maxaktivitet, men på något sätt lyckades jag kravala mig upp från sängen och ta mig in till toan så jag äntligen kunde få mitt vatten. Jag lyckades till och med rätta till mitt täcke på något vänster, och somnade på stört när jag la mig till rätta igen.
Det här skulle man kunna kalla arbetsskada, när man drömmer om sitt jobb efter bara sex veckor. Tjejen som jag spelat volleyboll med och som också jobbar på Tvätten, berättade att hon fått syn på en träningslista hemma, och att första tanken som slagit henne varit "Åh, nej! En plocklista från jobbet! De förföljer mig!". Och hon har bara jobbat där i två veckor, stackaren. Som tur är slutar både hon och jag i morgon, sedan slipper vi våndas över allt som måste hinna packas.
Att sluta jobba på Tvätten då, hur känns det? Det är faktiskt blandade känslor, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det kommer faktiskt bli lite sorgligt att sluta. Det finns en hel del människor där som jag faktiskt tycker om (och flera stycken som jag inte alls gillar, dock har de flesta av dessa semester nu, så jag behöver inte träffa dem och säga hej då till dem, skönt faktiskt), och som det kommer vara lite sorgligt att ta farväl av. Sex veckor har gått otroligt fort, och det har för det mesta varit ett helvete, men även glädjestunder. Jag har skrattat i princip varje dag av någon anledning, och jag och en av kvinnorna (ålder 30) har en liten inbördes hatkärlek. Vi älskar att retas men hjälps alltid åt med att plasta in våra vagnar. Det finns även två andra i packen (de som jobbar i packen kallas för övrigt "Packet", det fick jag höra i början av nämnda kvinna "Välkommen till Packet!") som är mycket trevliga. Jag umgicks inte med dem i början, eftersom de packade Skåne och Göteborg, men efterhand har jag mer och mer kommit över till deras "sida". Sedan är det alla andra trevliga medelålders/äldre kvinnor i övriga byggnaden som är pratglada och gärna delar med sig av sig, och gärna tar emot av mig (jag är ju trots allt kändis, och det är nog lite status att jag jobbar på just deras jobb, haha). Förutom detta kommer jag att minnas min ganska livliga diskussion med ett syskonpar i 20-25 års åldern (jag vet att systern av de två är 21, brodern vet jag inte) angående vegetarianer och allt vad det innebär. Jag kommer även minnas när jag blev lämnad helt själv i packen, och jag var nära att bli stående där med tre vagnar som skulle iväg samma kväll, men chauffören hade redan lastat in allt det andra och stängt igen sin lastbil. Jag kommer minnas kvinnan i syrummet, som jag trodde hade slutat, för det sa hon att hon skulle göra snart förra gången jag var där (för två år sen). Jag kommer minnas den trevliga lilla tanten som påminner om en söt liten pudel. Jag kommer minnas killen som inte gör någonting, utan bara sitter på bordet där han ska vika filtar. Han sitter ner 80 % av arbetstiden, och jag förstår inte att han kan ha mage att göra det, nu har han dessutom fått dit en fläkt! Så nu sitter han ner på bordet, och fläktar sig!! Makalöst.. Jag kommer även minnas när jag skvätte ner en av tjejerna (ett år yngre än jag) som jag ofta hade rast med (tillsammans med två andra i samma ålder som hon: en annan volleybollspelare och den förstnämnda tjejens pojkvän) med Arlas yoggi eller vad det var, en sån där liten "minimeal"liknande sak med tillhörande vikbara plastsked. Skeden vek sig nämligen och skvätte av vad som fanns på den, och tjejen råkade sitta i vägen. Jag kommer även minnas alla helvetes övertimmar, även om jag helst vill förtränga dem, men tänker på min lönecheck som kommer den 25:e (eller när jag får den, antagligen 24:e eftersom 25:e är en lördag) och då känner man sig nöjd med alla extra timmar. Jag kommer minnas alla kvällspassare (många av dem betydligt trevligare än dagarna): de två pratglada danskorna, den knubbiga förmannen (-kvinnan) osv. Jag kommer minnas väntan på att få en vagn. Jag kommer minnas väntan på att få gods. Jag kommer minnas när platschefen vek frottéhandukar (vilken syn!!). Jag kommer minnas när kvällspassarna beställde pizza en torsdag (tyvärr var jag inte kvar så länge just den dagen, så jag kunde vara delaktig i själva ätandet). Jag kommer minnas alla godsaker som kvällspassarna ätit (kakor, chokladbollar osv). Jag kommer minnas när personal- och produktionschefen bjöd oss i packen på frallor (tyvärr med skinka på) och Budapest-bakelser. Sen kommer jag antagligen minnas en hel massa andra saker. Två nyckelord för det är: Chaufförer och "Minor"-kille. De två förblir dock odetaljerade, men det kan tilläggas att jag har fina ögon.
Det här blev en liten resa tillbaka under de sex senaste veckorna, och trots att detta nu blivit ett relativt långt inlägg så har jag inte på långa vägar fått med allt som borde stå här. Hur lata folk faktiskt kan vara. Hur långa arbetsdagar man kan klara av utan att falla sönder i bitar. Hur människor snackar om varandra. Och så vidare, och så vidare. Nog babblat. Resterande detaljer får stanna hos mig (vilket innebär att jag inte orkar tänka mer för tillfället, och därför tänker avsluta detta inlägg nu).
Sista dagen i morgon alltså. Hoppas att den bli minnesvärd.
Dessutom födelsedag på lördag, men jag börjar nog bli gammal, för jag kan inte påstå att jag med glädje ser fram emot den. Det är mer som en vanlig dag. Tack för mig för ikväll!
Kommentarer
Trackback
