Tröttsamt, slitsamt, jobbigt
Okej, jag trodde inte det kunde bli mycket värre. Men man ska aldrig, ALDRIG ropa hej innan man tagit klivet över till andra sidan av det gröna gräset på andra sidan, eller vad fasen babblar jag om.
Jag skulle duscha ungarna innan jag satte igång med baket hade jag tänkt. Usch säger jag alltså. Båda två satte sig naturligtvis på tvären och tjurade. Speciellt Alvato. Jag gjorde verkligen allt i min makt för att få med mig dem någorlunda frivilligt, det är för jobbigt och för krävande att släpa upp dem för trappan och ha dem tjutande under hela tiden. Dessutom är jag mer för att de ska inse att jag inte kommer ge med mig, alltså är det lika bra att göra det självmant. Och efter jag vet inte hur länge, var i alla fall båda som av ett mirakel rensade bakom öron och mellan tår. Alvato var fortfarande sur och tjurig, men jag valde att ignorera honom för stunden, och ägnade mig mer åt Alvita, för att han skulle se att om man är ett snällt barn får man mer uppmärksamhet. Och så till bakandet:
Jag hade ju som sagt tidigare införskaffat alla konstiga ingredienser, och när jag tar fram mjölpåsen inser jag till min stora förskräckelse att mjölet inte kommer räcka. Inte ens till en halv sats bullar. Då var jag en centimeter från att börja gråta där i köket. Allting bara går emot mig just nu. Som om det inte vore nog, jag rensade ut skåpet för att se om det möjligtvis gömde sig en gammal mjölpåse, och så klart, en spaghettiförpackning var inte stängd och förseglad, så när jag drog ut den flög halva paketet ut på golvet i skafferiet. Toppen! Centimetern förvandlades som i ett trollslag till en millimeter. Men inte slutar det där inte. Med en tjurig Alvato i hasorna blev det än värre. Jag försökte samla ihop spaghettin och la dem på bordet så länge, men pojkbusen fick fatt i dem och hotade med att slänga dem på golvet igen, och jag svarade att det struntar jag i, för det är han som får plocka upp dem. Hela tiden tjatade han om att han ville spela på datorn, som jag så elakt nog gömt undan för honom tidigare. Han slängde pastan på golvet som han lovat, men som jag lovat blev det också han som fick plocka. Med orden att om han inte är en snäll pojke får han aldrig datorn igen. Det är bara snälla barn som får leka med den. Efter det har han skött sig bra. Han tog upp spaghettin och efter det avslöjade jag att Alvita är min favorit-Alvita och att Alvato är min favorit-Alvato. Trots att han påpekade att hans klass finns det minsann en till Alvato, och i Alvitas klass finns det minsann en till Alvita. Vad kul det kan bli ibland. Dock råkar inte de här två namnkopiorna vara syskon, hade ju varit ännu mer kul i så fall.
Middagen gick i alla fall bra. Båda två åt någorlunda bra, och nu när Pappa Alv kom hem för en liten stund sen var båda två lugna och fina, duschade och matade. Det fick Pappa Alv att säga att jag verkar ha bättre hand med dem än vad de själva har. Känns ju bra att någonting i alla fall utåt verkar gå bra för det mesta. Saken är den att det fungerar bara när jag är ensam med barnen, men så tror jag att de allra flesta au pairer upplever det.
Jag funderar allvarligt på att stanna hemma i morgon, för att ta en ledig dag efter den här horibla starten på veckan. Känns som om jag går upp ur sängen i morgon kommer det bara bli ännu värre. Plus att Pappa Alv sa (innan jag nämnt att jag gärna stannade hemma) att några gubbar som ska fixa gasen måste komma snart, men eftersom ingen aldrig är hemma hela dagen går det inte. Det är ju faktiskt en andledning för mig att bli hemma, och jag hade som sagt inte alls haft mycket emot det. Så vi får väl se hur det blir med den saken. Plus, att om jag är hemma i morgon kan jag baka i lugn och ro med mig själv, för i morgon ska vi antagligen hem till Pat, och då kan det bli tight med bakande om lussekatterna ska vara klara till på torsdag. Som sagt, vi får se, vi får se.
Jag skulle duscha ungarna innan jag satte igång med baket hade jag tänkt. Usch säger jag alltså. Båda två satte sig naturligtvis på tvären och tjurade. Speciellt Alvato. Jag gjorde verkligen allt i min makt för att få med mig dem någorlunda frivilligt, det är för jobbigt och för krävande att släpa upp dem för trappan och ha dem tjutande under hela tiden. Dessutom är jag mer för att de ska inse att jag inte kommer ge med mig, alltså är det lika bra att göra det självmant. Och efter jag vet inte hur länge, var i alla fall båda som av ett mirakel rensade bakom öron och mellan tår. Alvato var fortfarande sur och tjurig, men jag valde att ignorera honom för stunden, och ägnade mig mer åt Alvita, för att han skulle se att om man är ett snällt barn får man mer uppmärksamhet. Och så till bakandet:
Jag hade ju som sagt tidigare införskaffat alla konstiga ingredienser, och när jag tar fram mjölpåsen inser jag till min stora förskräckelse att mjölet inte kommer räcka. Inte ens till en halv sats bullar. Då var jag en centimeter från att börja gråta där i köket. Allting bara går emot mig just nu. Som om det inte vore nog, jag rensade ut skåpet för att se om det möjligtvis gömde sig en gammal mjölpåse, och så klart, en spaghettiförpackning var inte stängd och förseglad, så när jag drog ut den flög halva paketet ut på golvet i skafferiet. Toppen! Centimetern förvandlades som i ett trollslag till en millimeter. Men inte slutar det där inte. Med en tjurig Alvato i hasorna blev det än värre. Jag försökte samla ihop spaghettin och la dem på bordet så länge, men pojkbusen fick fatt i dem och hotade med att slänga dem på golvet igen, och jag svarade att det struntar jag i, för det är han som får plocka upp dem. Hela tiden tjatade han om att han ville spela på datorn, som jag så elakt nog gömt undan för honom tidigare. Han slängde pastan på golvet som han lovat, men som jag lovat blev det också han som fick plocka. Med orden att om han inte är en snäll pojke får han aldrig datorn igen. Det är bara snälla barn som får leka med den. Efter det har han skött sig bra. Han tog upp spaghettin och efter det avslöjade jag att Alvita är min favorit-Alvita och att Alvato är min favorit-Alvato. Trots att han påpekade att hans klass finns det minsann en till Alvato, och i Alvitas klass finns det minsann en till Alvita. Vad kul det kan bli ibland. Dock råkar inte de här två namnkopiorna vara syskon, hade ju varit ännu mer kul i så fall.
Middagen gick i alla fall bra. Båda två åt någorlunda bra, och nu när Pappa Alv kom hem för en liten stund sen var båda två lugna och fina, duschade och matade. Det fick Pappa Alv att säga att jag verkar ha bättre hand med dem än vad de själva har. Känns ju bra att någonting i alla fall utåt verkar gå bra för det mesta. Saken är den att det fungerar bara när jag är ensam med barnen, men så tror jag att de allra flesta au pairer upplever det.
Jag funderar allvarligt på att stanna hemma i morgon, för att ta en ledig dag efter den här horibla starten på veckan. Känns som om jag går upp ur sängen i morgon kommer det bara bli ännu värre. Plus att Pappa Alv sa (innan jag nämnt att jag gärna stannade hemma) att några gubbar som ska fixa gasen måste komma snart, men eftersom ingen aldrig är hemma hela dagen går det inte. Det är ju faktiskt en andledning för mig att bli hemma, och jag hade som sagt inte alls haft mycket emot det. Så vi får väl se hur det blir med den saken. Plus, att om jag är hemma i morgon kan jag baka i lugn och ro med mig själv, för i morgon ska vi antagligen hem till Pat, och då kan det bli tight med bakande om lussekatterna ska vara klara till på torsdag. Som sagt, vi får se, vi får se.
Kommentarer
Trackback
