Ansvar i arbete
Idag kände jag ett ansvar skjutas över till mig, vare sig jag ville det eller inte. Det gällde jobbet.
Det var nämligen så här: Två tjejer/kvinnor som jag jobbat med gick på semester i fredags, och idag kom killen som jag ersatt tillbaka (man skulle alltså nu kunna säga att jag är ersättare för en av de andra två tjejerna, men mest är jag bara en stackars sommarjobbare som sliter ihjäl mig medan många andra latar ihjäl sig istället). Kändes lite pinsamt när vi skulle se vad som behövdes göras och vad vi skulle börja med, men det gick väl bra antar jag. Ovanpå det här började en ny sommarjobbartjej idag. En tjej jag känner eftersom hon gått i min lillebrors klass plus att jag spelar volleyboll med henne. Jag agerade lärare åt henne, vilket var mycket roligt. Hon satte verkligen mig på prov när hon råkade skriva ut en följesedel utan att ha ändrat antalet lakan osv. Men eminenta jag lyckades ordna upp det ändå.
Allt gick mycket bra och det verkade som övertiden idag inte skulle bli nödvändig, eller åtminstone väldigt liten, men så kommer den här killen och säger att han måste åka till Tylösand för att lämna några paket till dem. Detta var cirka 15.15 och då börjar jag inse att "shit, vi kommer inte alls hinna i tid". Inte med en person mindre och en nybörjare, inte en chans (fast optimistisk som jag vill vara så hoppades jag ändå på det). Den här nya tjejen är inte 18 än, och får därför inte jobba över, så när klockan ringde ut, var hon tvungen att gå hem, och jag blev lämnad helt kvar i Landstingspacken (där vi tre jobbade, det finns andra packavdelningar också, kommun = Skåne och Göteborg är två). Göteborgarna var klara (eller gick hem i alla fall) och Skånepacken bestod av en minderårig och en annan tjej, som också blev ensam kvar efter 16. Så det var bara jag och den andra tjejen kvar i hela packen. Jag har fått en känsla av att den här tjejen inte gillar mig, hon hjälper inte mig med att plasta vagnarna, hon pratar inte med mig om jag inte pratar med henne först osv. Jag frågade henne om hon hade mycket kvar, och hon sa något om att hon skulle flytta fram det till i morgon, "jaha", tänkte jag, "lämna mig bara här ensam du också då, tack för det". Så vid 16.30 gick hon hem och jag var lämnad åt mitt och mina packlappars öde.
Jag skulle ha 300 filtar och 460 draglakan till en kund, yeah right, att de skulle få det. De fick 210 filtar och 101 draglakan, mer fick jag inte ihop. Förutom detta skulle de så klart ha en massa andra saker också, plus att jag hade två till lappar som skulle packas. Vid 17.15-tiden var jag i princip klar, men när jag skulle lämna mina tre sista vagnar i "lastbilen" (det är en container som vi ställer vagnarna i, som sedan flyttas över till riktiga lastbilar när chaufförerna ska brumma iväg), så var alla andra tidigare vagnar borta. Chauffören som skulle köra till Varberg (som de här vagnarna skulle till) hade redan flyttat över dem till sin lastbil och stängt den och allting. Då fick jag lite panik, mina tre vagnar skulle ju också med! Jag såg inte till någon chaufför, och visste inte vem jag skulle leta efter eller fråga hur jag skulle göra. Men så gick jag bort till Hotellpacken, och frågade en tjej där. Hon hjälpte mig att leta efter den försvunne lastbilschaffisen, och vi lyckades hitta honom. Så mina vagnar kom in i lastbilen till slut trots allt. Skönt.
Efter den här dagen har jag fått känna på att vara ensam med allt ansvar att få ihop allting i tid (herr Chaufför trodde för övrigt att allt var klart, för att en annan chaffiskille visst sagt det. Prata med packen först istället! Visserligen var jag ensam kvar så det såg väl dött ut antar jag..) och med vissa problem lyckades det ganska bra. Sånt här är bra för självförtroendet och man behöver känna på hur det är att klara sig själv. Det är mycket därför jag ger mig av mot nya äventyr i Spanien. Jag vill klara mig själv och ha ansvar. Jag vill bli vuxen, men ha kvar barnasinnet. Jag vill vara seriös, men vara den som får folk att skratta och trivas. Jag vill vara jag.
Det var nämligen så här: Två tjejer/kvinnor som jag jobbat med gick på semester i fredags, och idag kom killen som jag ersatt tillbaka (man skulle alltså nu kunna säga att jag är ersättare för en av de andra två tjejerna, men mest är jag bara en stackars sommarjobbare som sliter ihjäl mig medan många andra latar ihjäl sig istället). Kändes lite pinsamt när vi skulle se vad som behövdes göras och vad vi skulle börja med, men det gick väl bra antar jag. Ovanpå det här började en ny sommarjobbartjej idag. En tjej jag känner eftersom hon gått i min lillebrors klass plus att jag spelar volleyboll med henne. Jag agerade lärare åt henne, vilket var mycket roligt. Hon satte verkligen mig på prov när hon råkade skriva ut en följesedel utan att ha ändrat antalet lakan osv. Men eminenta jag lyckades ordna upp det ändå.
Allt gick mycket bra och det verkade som övertiden idag inte skulle bli nödvändig, eller åtminstone väldigt liten, men så kommer den här killen och säger att han måste åka till Tylösand för att lämna några paket till dem. Detta var cirka 15.15 och då börjar jag inse att "shit, vi kommer inte alls hinna i tid". Inte med en person mindre och en nybörjare, inte en chans (fast optimistisk som jag vill vara så hoppades jag ändå på det). Den här nya tjejen är inte 18 än, och får därför inte jobba över, så när klockan ringde ut, var hon tvungen att gå hem, och jag blev lämnad helt kvar i Landstingspacken (där vi tre jobbade, det finns andra packavdelningar också, kommun = Skåne och Göteborg är två). Göteborgarna var klara (eller gick hem i alla fall) och Skånepacken bestod av en minderårig och en annan tjej, som också blev ensam kvar efter 16. Så det var bara jag och den andra tjejen kvar i hela packen. Jag har fått en känsla av att den här tjejen inte gillar mig, hon hjälper inte mig med att plasta vagnarna, hon pratar inte med mig om jag inte pratar med henne först osv. Jag frågade henne om hon hade mycket kvar, och hon sa något om att hon skulle flytta fram det till i morgon, "jaha", tänkte jag, "lämna mig bara här ensam du också då, tack för det". Så vid 16.30 gick hon hem och jag var lämnad åt mitt och mina packlappars öde.
Jag skulle ha 300 filtar och 460 draglakan till en kund, yeah right, att de skulle få det. De fick 210 filtar och 101 draglakan, mer fick jag inte ihop. Förutom detta skulle de så klart ha en massa andra saker också, plus att jag hade två till lappar som skulle packas. Vid 17.15-tiden var jag i princip klar, men när jag skulle lämna mina tre sista vagnar i "lastbilen" (det är en container som vi ställer vagnarna i, som sedan flyttas över till riktiga lastbilar när chaufförerna ska brumma iväg), så var alla andra tidigare vagnar borta. Chauffören som skulle köra till Varberg (som de här vagnarna skulle till) hade redan flyttat över dem till sin lastbil och stängt den och allting. Då fick jag lite panik, mina tre vagnar skulle ju också med! Jag såg inte till någon chaufför, och visste inte vem jag skulle leta efter eller fråga hur jag skulle göra. Men så gick jag bort till Hotellpacken, och frågade en tjej där. Hon hjälpte mig att leta efter den försvunne lastbilschaffisen, och vi lyckades hitta honom. Så mina vagnar kom in i lastbilen till slut trots allt. Skönt.
Efter den här dagen har jag fått känna på att vara ensam med allt ansvar att få ihop allting i tid (herr Chaufför trodde för övrigt att allt var klart, för att en annan chaffiskille visst sagt det. Prata med packen först istället! Visserligen var jag ensam kvar så det såg väl dött ut antar jag..) och med vissa problem lyckades det ganska bra. Sånt här är bra för självförtroendet och man behöver känna på hur det är att klara sig själv. Det är mycket därför jag ger mig av mot nya äventyr i Spanien. Jag vill klara mig själv och ha ansvar. Jag vill bli vuxen, men ha kvar barnasinnet. Jag vill vara seriös, men vara den som får folk att skratta och trivas. Jag vill vara jag.
Kommentarer
Trackback
