Mitt liv som au pair

Idag har faktiskt varit en kanondag. Bara en grej som kunde varit bättre, men det är allt.

Skolan var okej, hade ny lärare i comparación och conversación, en kvinna vid namn bara E i den här bloggen. Hon var okej, om man jämför henne med Est (efter bara en dag visserligen, men ända) sa var nog Est bättre, men det far vi se efter en vecka om jag fortfarande tycker.

Fick tillbaka provet för Mig fran i torsdags, och jag förstar inte riktigt hur jag lyckas, men jag hade 100% igen. Jag är snart rädd att han tycker jag ska hoppa upp en niva, men jag tycker det är lagom som det är nu. Sa om han fragar, sa vill jag stanna kvar i min grupp. Som för övrigt fick tva nya medlemmar idag. En man fran Holland, Fra, som var 48 ar gammal. Han är Jens nya rumskompis, och hon bävade verkligen för att fa en sa passa gammal man som rumskamrat, men han verkade rätt okej. Den andra nya var en 21:arig japan vid namn Aki. Han maste ha kommit igar eller nagot, för han sov sig igenom i princip hela lektionen (lektionerna). Och da menar jag verkligen att han sov, inte bara nickade till lite da och da, utan faktiskt sov. Där kan man tala om jetlag!

Barnen har varit nästintill fantastiska idag dessutom! De följde villigt med mig när jag sa att vi skulle ga hem, men sen ville de följa med en kompis, Fil, hem, eller sa ville de att han skulle följa med oss. Hans pappa (det är alltid hans pappa som hämtar honom, har bara sett hans mamma en gang och det var sa sent som förra torsdagen) är rolig och trevlig, men han pratar bara spanska. Sa har inte pratat jättemycket med honom egentligen, men i alla fall. Till slut, efter ganska mycket tjat kom de med mig hem. Jag var trött pa att behöva tjata och i ett ögonblick sa jag att om de kom med mig hem utan att braka skulle de fa en present. Tro det eller ej, men det fungerade utmärkt. De skötte sig näst intill helt perfekt i bilen. Behövde bara säga till en gang när jag fick en flickfot i nacken. Inget om säkerhetsbältena eller nagot sant. Sa underbart skönt! Kan det inte vara sa alltid?

Väl hemma har de skött sig utomordentligt ocksa. Inte en enda tar, inga skrik, inga brak. Bara gemensam lek och nöje. Fantastiskt. Och till raga pa allt gav jag dem mat helt själv. Mamma Alv hade sagt att hon kunde bli senare än vanligt, sa jag skulle ge dem mat om hon inte kommit hem. Och sagt och gjort, strax efter atta började jag matkampen. Den gick förvanandsvärt smärtfritt. Visserligen fick de rita och mala under tiden, men det gick att fa i dem all lasange. Efter nästan en timme var de klara, och da hade även Alvato lyckats fa i sig en liten mellanmalsburk med juice och Alvita en halv mellanmalsburk yoghurt (resten hade Pappa Alv stoppat i sig). Pappa Alv kom för övrigt hem innan det var helt klart. Alvato var klar med sin mat, men Alvita hade lite kvar. Men det var ända jag som fick i dem all mat. Maste erkänna att jag är en aning stolt över mig själv, för middagen brukar vara en pina i vanliga fall.

Sa, summan av kardemumman är att detta var en bra start pa den här veckan. Hoppas att det fortsätter sa bara. Da är jag kanonnöjd.