Beröm

Jag visade min novell, plus artikeln jag skrev om Manus erasmuserfarenheter, för Farfar Alv. Och tro det eller ej, men han blev mäkta förvånad över mina skrivkunskaper. Han sa att det var perfekt skrivet, med punkter och allt. Så där fick jag lite upprättesle eller vad man ska kalla det.

Jag sa dock att Pappa Alv hjälpt till lite med den grammatiska biten, och att jag först skrivit det på svenska och att det är mycket lättare att översätta från något som redan är skrivet, och att jag använt min älskade ordlista med en massa ord. Trots detta insisterade Farfar Alv på att det finns ingen i min by här som hade kunnat skriva som jag. Jag tyckte dock att han överdrev, men jag tror nog att han blev mer än lite omtumlad över att jag faktiskt kan skriva.

Därefter började han naturligtvis prata om vem som kan skriva vad i släkten, och jämföra hit och dit, och så babblade han om en massa annat. Det är så svårt att hänga med på vad han pratar om, inte för att jag inte förstår, för det gör jag oftast rätt bra, utan det är det att han pratar så mycket och så entoning i mina öron, att jag helt enkelt ofrivilligt stänger av maskineriet för en stund. Jag svara mest "Si, si" "Si, claro" och liknand saker. Och risken är att han nu tror att jag kan prata och förstå mer än vad jag kan, men för mig är det tusen gånger lättare att skriva en text än att berätta den fritt.

Men det gladde mig i alla fall att han gillade mitt skrivsätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0