Mitt liv som au pair

Idag har varit en rätt okej dag. Ska inte klaga allt för mycket i alla fall.

Skolan var okej, jag har påbörjat en ny vana. Jag kommer ju alltid en massa tid innan lektionen börjar, och i höstas brukade jag göra läxor under den tiden, så kunde jag sitta mer vid datorn och roa mig här på kvällen och utnyttja tiden innan lektionen till läxor. Men vissa dagar behövde jag mer tid än jag beräknat, och hann inte klart med läxorna, och andra fick jag ändå massa tid över. Så sen har jag gjort lite olika saker, vilat lite, ritat, fört över anteckningar till ett finare block och lite så. Men min nya vana är att sova. Och då menar jag faktiskt sova som i sova. Jag lägger mig på tre stolar, har väskan och jackan som kudde och sover tills någon kommer för att börja lektionen. Visst, det känns lite dumt, men jag tycker ändå det är bra att göra så. Läxorna har jag ju varit duktig med att göra dagen innan, och så även idag. Visserligen hade vi minimalt idag, så det var snabbt gjort. Så i morgon blir det nog en ny tupplur i skolan.

Jag glömde min plånbok med körkortet idag när jag skulle köra till barnens skola. Snacka om att jag var livrädd för att bli stoppad av polisen. Jag vet inte hur hårda de är med sånt här, men jag som utomspansk har ju ingen direkt möjlighet att identifiera mig utan något i körkorts eller ID-väg. Men som tur var höll sig polisen undan, dock mötte jag en polisbil på väg hem, och jag blev lite orolig för att de skulle vända i nästa rondell och komma efter mig. Gud alltså, jag måste nog gifta mig med en polis för att bli av skräcken nu.

Och på tal om skräck. när vi kom hem (vi åkte hem direkt och lekte inte utanför skolan eftersom Alvato är lite febrig) ville barnen så klart inte åka i hissen. Men efter tjat och massa sånt, med stora floder av tårar, fick jag med mig dem. Även om Alvita var fruktansvärt motsträvig. Men upp kom vi i alla fall. Vinst till mig.

Därefter försökte jag läsa Pippi Calzaslargas (Långstrump alltså) för dem. På spanska. Men de var inte speciellt intresserade av det. De tyckte tydligen inte att det var tillräckligt underhållande. Bortskämda små ungar som inte förmår sig uppskatta en klassisk historia. Nej, här får vi nog arbeta lite tror jag. Kanske hade en film varit bättre än en bok?

Efter mitt sagoförsök fick de spela dator en stund. Jag föredrog det framför att Alvato skulle flänga runt som en galning och spela fotboll i korridoren. Under tiden fick jag massa saker gjorda. Jag ordnade upp en hylla till i skafferiet och städade ut halva kylskåpet. Jag slängde en massa mögligheter: en ostbit som var så grön att den kunde tas för, tja, en grön ost kanske, fyra morötter, fyra tomater (varav en gigantisk), två zucchini gurkor, en låda spenat som Mamma Alv gjort i förra veckan, sex clementiner och en liten burk kött med något till som stod på köksbänken och möglade. Tror att det var allt. Till och med lådorna som clementinerna och allt låg i var grön. Jag vet inte om det var mögel eller smuts, men jag tvättade ur fyra lådor och tre hyllor. Dessutom hittade jag en sjö av vatten i kylskåpet också. Det var på tiden att någon torkade upp det. Förutom kylskåpet har jag även kört två omgångar i diskmaskinen och jag lyckades göra en fisktortilla till alla utom mig. Barnen åt den bra, och Mamma Alv sa att den var bra, men att jag kunde tagit mer olja för att göra den mer pösig. Det var nog det jag gjorde fel hemma också när jag gjorde mina tortillasförsök där.

Nu ska jag nog ta mig en omgång betapet eller bara surfa runt lite och njuta av att Föräldrarna Alv är hemma, för de kom hem sent båda två ikväll.

Förresten! Angående Rebeccas nya fråga, om många au pairer jobbar helg. Tja, jag har ingen statistik på det, men jag vet att det förekommer helgarbete, även om jag faktiskt tror att de flesta är lediga. Det beror nog mycket på om man åker via en förening eller agentur, som har sina scheman mer eller mindre fastställda, eller om man söker privat. Gör man det sistnämnda kan man ju välja en familj där inte helgarbete förekommer. Det gjorde till exempel jag, eftersom jag visste att jag ville ha ledigt då. Men sen bör man tänka på att vara flexibel. Ett stort tips jag kan ge till alla är att tänka sig in i familjens situation och förstå hur de måste ha det med en främmande person i deras hus. Och Rebecca, om du vill kan du skriva din mailadress i en kommentar (jag godkänner ju alltid mina kommentarer manuellt så ingen annan än jag kommer kunna se den) om du har fler frågor eller vill prata mer. Jag står alltid till tjänst.

Uppföljningssvar på förra inlägget:

Ja, helgerna är lediga för mig. Saken är den att jag trivs så bra med familjen, så jag har inget emot att tillbringa helgen med dem. Därför, om de till exempel åker till släkten i Madrid brukar jag följa med. Det här känns inte direkt som ett jobb, i den meningen att jag börjar och slutar vissa klockslag och går hem till mig själv. Visst, jag måste naturligtvis vara i barnens skola innan de hunnit sluta och så, men så fort föräldrarna är hemma kan jag "slappna" av. I princip allt de som gör, är jag också välkommen att göra, men jag är även fri att tacka nej.

Lite jobbigt är det att hålla igång så mycket. Tidiga morgnar och sena kvällar. Men vad gäller avståndet till skolan och stan är jag van vid det, så var det även i Sverige där jag bor i ett litet samhälle, 4 mil från närmsta stad. Det tror jag är en klar fördel att ha med sig, speciellt om man kommer till ett sånt här litet minisamhälle jag bor i nu. Risken hade annars varit att jag blivit smått galen på att ingenting händer här.

Jag åkte inte genom en organisation, jag är här helt privat, så att säga. Jag letade familjer på Internet i två-tre månader (om jag inte är helt ute och cyklar vill säga) innan jag hittade Familjen Alv. Sidorna jag använde mig av var:

http://www.aupair-world.net/ (Den helt klart bästa (och notera att det är .net och inte .com))
http://www.greataupair.com/
http://www.aupair-options.com/

Sedan finns det fler sidor så som:

http://www.aupairathome.com/
http://www.sunnyaupairs.com/
http://www.newaupair.com/

På de sex sidorna finns många olika familjer att inspektera och ta kontakt med.

Rebecca, vart vill du åka? Spanien?

Jag måste också tillägga att livet som au pair skiljer sig betydligt beroende på familj, uppgifter och land. Jag har hamnat i en bra familj, men jag vet andra som har haft mindre framgång. Det är dock värt ett försök, upplevelserna och erfarenheterna man får är aldrig onyttiga.

Var det inte det jag trodde. Jag skulle aldrig ha skrivit det, då blir det bara verklighet:

Jag har öroninflammation.

Det värker som av bara tusan, susar och brusar av tinnitus och det känns som örat ska spricka och göra ett stort öppet hål i skallen in till hjärnan. Jag skojar inte, det bankar och dunkar och skriker av smärta.

Jag vaknade nästan precis klockan fem i morse av att örat gjorde ont. Jag gick upp och tvättade av ögat som var lite småkladdigt, men sen kunde jag absolut inte somna om. Värken i örat var helt enkelt för stor. Jag försökte att inte tänka på det, men det funkade inte. Jag gick ner och tog ett halvt glas chokladmjölk efter en halvtimme, det brukar göra mig mer sömnig, men det hjälpte inte heller. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Jag ville inte väcka upp Föräldrarna Alv i onödan, och inte min egen doktorspappa heller. Så, efter en timme, när klockan var sex, skickade jag ett sms till pappa där hemma. Jag tänkte att han kanske skulle vara vaken, eller i alla fall gå upp inom en snar framtid. Och se där, efter en stund hade jag honom på MSN och Skype.

Vid halv sju tog jag en halv penicillintablett, åt ett rostat bröd och pratade lite med Mamma Alv. Jag kollade även tempen med en konstig termometer som jag inte hyser största förtroende till, men den visade i alla fall inte att jag hade någon feber.

Jag har försökt sova sedan dess, och det har väl gått lite si och så. Jag har lyckats i stunder, men vaknat upp av smärtan. Nyss tog jag en Panodil för att se om det lindrar en smula. Inte för att jag tror det, men man kan ju hoppas. Örat är i alla fall inte ett dugg bättre än för två timmar sen, och jag undrar hur fasen jag ska överleva dagen med den här skiten.



Och så till Rebecca, välkommen hit om du är ny läsare, vilket jag antar. Jag ska inom en snar framtid beskriva min vanliga dag här, men nu ska jag försöka vila lite igen.

Vilken JÄVLA dag rent ut sagt.

Orkar inte berätta det nu, är fortfarande lite halvskakis. Men kan ju bjussa på godbitarna att det handlar om samtal med polis och en stannad hiss. Och det är inga direkt roliga historirer om man säger så. Så, håll utkik efter mitt nästa inlägg som kommer handla om detta.

Jag är ledsen för den tysta helgen. Det beror på att jag tillbringat den i Manus stad och i hans sällskap.

Lördag vid 1 rullade jag iväg med bilen mot tågstationen, tog tåget mot hans stad, och satte mig utanför tågstationen där och väntade i solskenet (ja, det var stekande varmt!! I Januari!!). Jag sitter där och håller utkik efter en rödhårig spanjor, när plötsligt min handväska som jag har på marken i handen, dras bakåt av någon mystisk kraft. Jag flyger upp och så klart är det självaste Manu.

Efter det gick vi runt i hela staden, massa parker och massa ställen såg vi. Gata upp och gata ner, park hit och park dit. Vi gick och åt lunch, men jag var inte hungrig alls. Har inte varit det på hela helgen. Lunchen jag åt bestod bara av en dubbeltoast med ost och en cola, medan Manu åt en mer traditionell riktig lunch. Därefter strosade vi vidare runt överallt. Vi gick och tog en kaffe (Manu) och kamomillte (jag, och ja, nu för tiden kan jag tydligen dricka både te och kaffe om jag är på det humöret, håller jag på att bli vuxen??) och sen gick vi vidare runt. Ah, och vi var på hans gamla leksaksaffärsjobb, han var tvungen att hämta några papper där, så vi tog en snurr där. Jag hittade även min älskade Stradivarius där i det gigantiska köpcentret, dock blev det bara fönstershopping, men stackars Manu kände sig som en tvättäkta pojkvän som dras med på shoppingtur av sin envisa flickvän. Riktigt roligt var det. Det var nämligen inte bara Stradivarius utan även H&M, Zara, Mango och någon mer affär som blev besökt.

När det började skymma lite smått hamnade vi på en bänk, eftersom jag ville vila, så där satt vi och flummade ett bra tag innan vi gick till en bar och drack varsin Esperado och åt popcorn. Den kvinnliga bartendern flummade dock till det en aning, jag betalde med en 20 eurosedel, men fick bara tillbaka fyra euro, när jag skulle ha 14. Men som tur var upptäckte jag det, så jag fick mina extra 10 också. Efter det gick vi till ett tog för att vänta på hans kompisar. Där satt vi och flummade ett bra tag, och de dök inte upp förrän en halvtimme efter utsatt tid. Dessa spanjorer och tider.

Vi gick i alla fall för att äta middag, jag var naturligtvis proppmätt redan, men jag var ju tvungen att äta något jag också. Vi hamnade i alla fall på en restaurang där jag åt en tropisk sallad som var jättegod, men jag fick tvinga mig i allting, eftersom magen skrek nej. De andra (förutom jag och Manu var det tre av hans killkompsiar) ville dock gå och äta crepes, för de var fortfarande hungriga. Konstiga människor. Men den här gången var jag så oartig så jag inte köpte något själv. Inte en chans i världen att jag kunde satt i mig någon pannkaka med glass eller grädde eller dylikt. Aldrig.

Efter all mat gick vi runt till en massa pubar. Killarna pratade, spelade fotbollsspel (sånt där som liknar ishockeyspel fast med fotboll istället) och dart. Själv mådde jag sådär hela tiden. Hade huvudvärk, magen var konstig och jag var fruktansvärt trött och seg mest hela tiden. Jag måste ha varit jättetråkigt sällskap. Fast de verkade ha rätt kul ändå.

Sedan vid 4 bar det hem till Manu för att sofa. Han delar rum med sin bror och eftersom hans farfar har ockuperat extrasängen blev det soffan för mig. Inte för att jag hade något alls emot det, det var en jätteskön soffa och de hade gett mig täcke och filtar och kudde och hela köret. Så sov bra där.

Det enda problemet den natten var mina ögon. Jag har fått en infektion i dem som började i fredagskväll. Vänster öga gjorde ont och ur det kom vitt slem och ögat var rött. Slemmet ville inte sluta forsa ut, och det var lite halvobehagligt. Jag fick gå upp tre gånger den natten för att tvätta det. Lördagen var ögat dock bättre, och det rann inte alls mycket. Bara någon liten tår ibland, men inte så att man kan klaga på det. Natten däremot började det igen. Men den här gången i båda ögonen. De klibbade ihop och det var rätt irriterande. Men, jag överlevde natten ändå, och när jag gick upp hälsade jag på familjen som var hemma, Manus bror, hans mamma och hans farfar. Hans pappa hade redan gett sig iväg någonstans.

Hela Manus familj var i alla fall trevlig, även om farfarn är Mycket speciell. Mycket mer speciell än Farfar Alv och på andra sätt dessutom. Men det behöver vi inte ta upp här. Det är i alla fall jobbigt för Manu att leva tillsammans med honom. Vi åt frukost, som för mig bestod av en rostad brödskiva med te, mer kunde jag inte få ner, och sen har vi varit ute och gått en hel massa timmar idag också. Jag har gått så mycket den här helgen att jag har träningsvärk, uschanimej vad jag måste var otränad. Jag har nog sett allting som är värt att se i hans stad vi det här laget, i alla fall känns det så i benen.

Lunchen idag, som även den intogs i sällskap med mamma, farfar och senare även bror, bestod av linssoppa och tortilla. Jag var helt proppad i magen fortfarande, men tvingade i mig all linssoppa, även om jag fick äckliga kväljningar, trots att soppan var jättegod, det var inte det som var felet, det var helt enkelt ingen plats i magen. Så vid tortillan sa magen helt stopp. Jag åt nästan halva biten jag fick, mer kunde jag bara inte få ner. Det kändes jättedumt att lämna, men hade jag ätit mer var risken överhängande stor att de hade fått tillbaka allting de bjudit på.

Efter lunch låg jag och jäste i Manus säng en stund, kollade på lite biler och lekte med hans gosedjur (bland annat en koala som ser jättefarlig ut, den ser Arg ut!). Sedan var det promenad igen. Jag tvivlar på att jag hittar där, men helt lost kanske jag inte är, eller jo, det är jag nog förresten. Hade någon satt mig på valfri plats i staden, ja, chansen att jag skulle ta mig ut där utan problem hade väl inte varit så där gigantisk. Hur som haver, jag har sett en massa av staden i alla fall. Och efter den sista promenixen (som var något av det mest flummiga jag varit med om på ett tag, med galopperande, skuttande, sjungande, puttande och gud vet vad, kul var det i alla fall), tog vi en mellanlandning i Manus lägenhet igen, för att sedan gå till tågstationen. Vi var som vanligt lite halvsena, tidsoptimist var det här ja, så jag fick hoppa in i tåget för att de inte skulle hinna stänga dörrarna. Det hade varit bra typiskt om jag ramlat där på marken mitt i mitt graciösa hopp. Dock kom jag med 20.34-tåget, och när jag sedan körde hem från min tågstation ringde Mamma Alv och frågade om allt var bra. Jag visste inte när de skulle komma hem, och jag hade inte planerat att komma hem så sent egentligen, men då hade jag bara kappa fem minuter hem.

Ingen middag för mig ikväll inte. Magen skriker bara nej nej och nej. Jag mår illa vid tanken på mat, och det känns som jag aldrig mer kan äta, men förhoppningsvis känns det bättre snart. Jag frågade Mamma Alv när de kommit hem, och det var bara fem minuter innan hon ringt. Så de hade inte hunnit vara oroliga för mig, vilket var skönt. Hade haft lite dåligt samvete för att jag inte hört av mig i så fall.

Nu måste jag fixa med mina kläder som hänger där nere, annars tar städerskan och gömmer dem i Mamma Alvs garderob i morgon, inte speciellt bra för mig. Innan i veckan kom Mamma Alv med ett par trosor som hon hittat i sin låda, så tja, jag vill helst inte bli av med för många kläder, även om de stannar inom husets alla väggar. Det blev en hyfsat lång uppdatering är nu, men så går det när man inte haft tid att skriva innan. Tjipp och hej!

Jag är ofta med om det här:

Mobilen vibrerar i fickan (jag har aldrig på ljudet).
Ingen som ringer. Inget sms. Tomt.
Lägger tillbaka mobilen i fickan.
En liten stund senare vibrerar det igen.
DÅ är det antingen någon som ringer eller så får jag sms.

Den där första gången, är det ren inbillning från min sida? Mobilen vibrerar antagligen inte alls. Men hur kommer det sig att jag faktiskt blir kontaktad nästan direkt efteråt? Sjätte sinnet som säger att jag bör vara beredd med telefonen? Eller vad är det egentligen? Jag tror dock inte jag är ensam om detta, så vad är det egentligen?

Senast detta hände var nyss. Jag stod och sorterade min smutstvätt och kände av mobilen, men ingen där. Bara någon minut senare ringde Mamma Alv. Men när jag svarade var det ingen där. Fast därefter fick jag ett sms av henne där hon frågade om jag kunde hänga upp tvätten i tvättmasiken. Och ja, det hade jag ju blivit tvugnen till i vilket fall, eftersom jag planerat två tvättar själv. Det finns dock ett litet problem, det finns ingen plats att hänga upp min tvätt på, eftersom städerskan beslutat sig för att tvätta alla sänglakan och tagit upp all plats. Så hur jag ska få mina saker torra, ja, det får jag klura lite på.

La vida que junta los estudios y las fiestas

Erasmus, ¿qué es? Posiblemente hayas oído la palabra, pero quizá no sepas que significa en la realidad. Manu es un chico de España, que ha pasado un año escolar en Irlanda, "La Isla Esmeralda".

Cuanto tenía 20 años, Manu dejo su país nativo con la intención de estudiar su carrera "Fiología Inglesa" en Irlanda. Siempre le había gustado la isla "detrás de" Gran Bretaña, como había oído hablar de sus pajisajes mágicos, la buena gente y claro la buena cerveza. Desde cuando era más joven intentó ir allí durante los veranos por cursos de Castilla-La Mancha, pero siempre tenía que ir a Inglaterra en lugar de Irlanda.

               Por eso, cuando tuvo la oportunidad de ir a su querida isla durante su segundo año de la universidad, él la cogió. Además de ver al fin la isla, era el tiempo perfecto puesto que quería practicar su inglés, sin embargo a lo mejor era una posibilidad para vivir nuevas experiencias y conocer nuevos lugares y gentes.

               Manu vivía en un piso con otros estudiantes, la mayoría de Irlanda, y además una chica francesa. Hizo amigos de todo el mundo, Finlandia, Alemania, Francia, Rumanía, Japón etc, y él dice que la amistad entre los amigos es algo especial. No sólo son tus amigos, sino tu familia. Todos ayudan a todos; tú cuidas a ellos, y ellos hacen lo mismo contigo.

               Algo muy especial de la vida Erasmus, es lo de que los estudiantes aprovechan todo el día hasta límites insospechados. Un día puede ser que te despiertes por la mañana, vayas a clase y vuelvas a casa. Después comas y te relajas, para estudiar un rato, ir al gimnasio or salir con tus amigos. Por la noche sales de fiesta, aunque tienes clase el día siguiente. Manu explica que la vida Erasmus es vivir al 100 %.

               En la pregunta si hay desventajas de ir de Erasmus, Manu dice que no puede pensar en otra a parte de tener que volver a su país una vez pasado el año. Cuando se vuelve a su propia casa otra vez, todo se ha cambiado, o más correcto, lo que ha cambiado eres tú mismo. Tu familia y la vida en tu casa y país ha seguido igual que antes, y para Manu, era muy difícil adeptarse a eso. Es un sentimiento de pérdida y soledad.

               Por otro lado, las ventajas son más. Aparte de conocer otra gente y lugares, maduras como persona y coges confianza en tí mismo, asimismo empiezas a ver el mundo de otra menera.

               Una cosa que puede parecer extraña, es que Manu no echó de menos España. Dice que sus compañeros sintieron morriña en algún momento, pero Manuel ni siquiera echó de menos la comida española.

               Aunque la vida de Erasmus trata mucho de la gente y la vida en otro país, también trata de los estudios. Lo mejor de estudiar "Fiología Inglesa" en otro país como Irlanda, es que claramente los profesores saben más sobre su propia cultura e historia, y por supuesto, el acento nativo.

               El febrero este año, Manu va a ir a Australia, pero puesto que la oportunidad de ser estudiante Erasmus sólo existe una vez, va a ir de "International/Free Mover Student", que es algo similar a Erasmus, sin el dinero que te dan. ¿Y porqué quiere ir otra vez? A pesar de que Manu duda que la experiencia de Australia se pueda comparar a la de Irlanda, el tiempo en Irlanda fue tan bueno, que no pudo negarse a ir a Australia.

               La cosa que ya no le gustó tanto en Irlanda fue cuando un criajo de 12 años le robara su bici una vez. Pero, esto pueda ocurrir en todo el mundo, y por eso, Manu anima a todos los estudiantes que están pensando ir a estudiar de Erasmus a ir. Un pequeño consejo que les da, es que está bien ahorrar un poco de dinero antes de ir, porque el dinero que te dan no es mucho. Pero tienes la posibilidad de ganar un dinerillo si quieres dar clases de tu idioma nativo.

               Para finalizar, dice que toda la experiencia mereció toda la pena.

alvita y alvato dicen hola

Något jätteviktigt jag glömt bort att skriva!!

Idag är det min årsdag av mitt körkort!! För exakt ett år sedan (plus några timmar) var det en lycklig och skakig Anna som hoppade ut ur den blåa volvon med en papperslapp i handen som bevisade att hon var berättigad att köra bil på egen hand.

Vilken känsla det var va?

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut - även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Tror att i det stora hela stämde det ganska bra överrens med sanningen.

Så otroligt skönt att inte behöva ha skola. Men i morgon börjar vardagen igen. Då börjar barnen sin skola som vanligt, dock vet jag inte huruvida Pappa Alv börjar jobba på riktigt än. Mamma Alv gör det i alla fall. Och det är som vanligt hon som sköter det mesta. Idag skulle julgranen plockas ner och vardagsrummet var i stort behov av en liten upprensning bland alla nya leksaker. Jag hjälpte självfallet till, och så även barnen, även om Alvato var tjurig över att behöva göra det. Pappa Alv däremot syntes inte till någonstans. Fast han kan möjligtvis ha jobbat med sin dator någonstans i huset, det vet jag inte helt säkert.

Vi kom nyss hem från Madrid. Barnen fick mer presenter och jag fick en ljusblå scarf. Kul med en extra "julafton". Haha.

Jag har busat en hel del idag. Mest med Alvita och födelsedagskusinen. Alvita har varit på jättebra humör hela dagen, så vi hade rätt kul vi tre. Alvato däremot har varit lite halvsur och ledsen, och ingen vet riktigt varför. Kanske inte ens han. Jag och Mamma Alv byggde tillsammans ihop en stor borg, och det var minsann inte det enklaste. Men det gick till slut, och roligt var det i alla fall.

Barnen har varit på väldigt bra humör under hela tiden sedan jag kommit tillbaka. Det lär väl ändra sig när skolan börjar igen. Jag tror att det kan hänga ihop med att de sover för lite under veckorna i min mening. Att gå och lägga sig vid 22-23 när man är 4-5 år, och behöva gå upp vid 8 igen, det känns som lite snålt med sömntimmar. Farfar Alv, han sover minnsann från 9 på kvällen till 9 på morgonen. Tänk om jag kunde göra det också!

Undrar om vi ska äta snart. Jag är inte hungrig egentligen, fast magen kurrade nästan till ändå. Mystiskt.