Mitt liv som au pair

Jag är ledsen för den tysta helgen. Det beror på att jag tillbringat den i Manus stad och i hans sällskap.

Lördag vid 1 rullade jag iväg med bilen mot tågstationen, tog tåget mot hans stad, och satte mig utanför tågstationen där och väntade i solskenet (ja, det var stekande varmt!! I Januari!!). Jag sitter där och håller utkik efter en rödhårig spanjor, när plötsligt min handväska som jag har på marken i handen, dras bakåt av någon mystisk kraft. Jag flyger upp och så klart är det självaste Manu.

Efter det gick vi runt i hela staden, massa parker och massa ställen såg vi. Gata upp och gata ner, park hit och park dit. Vi gick och åt lunch, men jag var inte hungrig alls. Har inte varit det på hela helgen. Lunchen jag åt bestod bara av en dubbeltoast med ost och en cola, medan Manu åt en mer traditionell riktig lunch. Därefter strosade vi vidare runt överallt. Vi gick och tog en kaffe (Manu) och kamomillte (jag, och ja, nu för tiden kan jag tydligen dricka både te och kaffe om jag är på det humöret, håller jag på att bli vuxen??) och sen gick vi vidare runt. Ah, och vi var på hans gamla leksaksaffärsjobb, han var tvungen att hämta några papper där, så vi tog en snurr där. Jag hittade även min älskade Stradivarius där i det gigantiska köpcentret, dock blev det bara fönstershopping, men stackars Manu kände sig som en tvättäkta pojkvän som dras med på shoppingtur av sin envisa flickvän. Riktigt roligt var det. Det var nämligen inte bara Stradivarius utan även H&M, Zara, Mango och någon mer affär som blev besökt.

När det började skymma lite smått hamnade vi på en bänk, eftersom jag ville vila, så där satt vi och flummade ett bra tag innan vi gick till en bar och drack varsin Esperado och åt popcorn. Den kvinnliga bartendern flummade dock till det en aning, jag betalde med en 20 eurosedel, men fick bara tillbaka fyra euro, när jag skulle ha 14. Men som tur var upptäckte jag det, så jag fick mina extra 10 också. Efter det gick vi till ett tog för att vänta på hans kompisar. Där satt vi och flummade ett bra tag, och de dök inte upp förrän en halvtimme efter utsatt tid. Dessa spanjorer och tider.

Vi gick i alla fall för att äta middag, jag var naturligtvis proppmätt redan, men jag var ju tvungen att äta något jag också. Vi hamnade i alla fall på en restaurang där jag åt en tropisk sallad som var jättegod, men jag fick tvinga mig i allting, eftersom magen skrek nej. De andra (förutom jag och Manu var det tre av hans killkompsiar) ville dock gå och äta crepes, för de var fortfarande hungriga. Konstiga människor. Men den här gången var jag så oartig så jag inte köpte något själv. Inte en chans i världen att jag kunde satt i mig någon pannkaka med glass eller grädde eller dylikt. Aldrig.

Efter all mat gick vi runt till en massa pubar. Killarna pratade, spelade fotbollsspel (sånt där som liknar ishockeyspel fast med fotboll istället) och dart. Själv mådde jag sådär hela tiden. Hade huvudvärk, magen var konstig och jag var fruktansvärt trött och seg mest hela tiden. Jag måste ha varit jättetråkigt sällskap. Fast de verkade ha rätt kul ändå.

Sedan vid 4 bar det hem till Manu för att sofa. Han delar rum med sin bror och eftersom hans farfar har ockuperat extrasängen blev det soffan för mig. Inte för att jag hade något alls emot det, det var en jätteskön soffa och de hade gett mig täcke och filtar och kudde och hela köret. Så sov bra där.

Det enda problemet den natten var mina ögon. Jag har fått en infektion i dem som började i fredagskväll. Vänster öga gjorde ont och ur det kom vitt slem och ögat var rött. Slemmet ville inte sluta forsa ut, och det var lite halvobehagligt. Jag fick gå upp tre gånger den natten för att tvätta det. Lördagen var ögat dock bättre, och det rann inte alls mycket. Bara någon liten tår ibland, men inte så att man kan klaga på det. Natten däremot började det igen. Men den här gången i båda ögonen. De klibbade ihop och det var rätt irriterande. Men, jag överlevde natten ändå, och när jag gick upp hälsade jag på familjen som var hemma, Manus bror, hans mamma och hans farfar. Hans pappa hade redan gett sig iväg någonstans.

Hela Manus familj var i alla fall trevlig, även om farfarn är Mycket speciell. Mycket mer speciell än Farfar Alv och på andra sätt dessutom. Men det behöver vi inte ta upp här. Det är i alla fall jobbigt för Manu att leva tillsammans med honom. Vi åt frukost, som för mig bestod av en rostad brödskiva med te, mer kunde jag inte få ner, och sen har vi varit ute och gått en hel massa timmar idag också. Jag har gått så mycket den här helgen att jag har träningsvärk, uschanimej vad jag måste var otränad. Jag har nog sett allting som är värt att se i hans stad vi det här laget, i alla fall känns det så i benen.

Lunchen idag, som även den intogs i sällskap med mamma, farfar och senare även bror, bestod av linssoppa och tortilla. Jag var helt proppad i magen fortfarande, men tvingade i mig all linssoppa, även om jag fick äckliga kväljningar, trots att soppan var jättegod, det var inte det som var felet, det var helt enkelt ingen plats i magen. Så vid tortillan sa magen helt stopp. Jag åt nästan halva biten jag fick, mer kunde jag bara inte få ner. Det kändes jättedumt att lämna, men hade jag ätit mer var risken överhängande stor att de hade fått tillbaka allting de bjudit på.

Efter lunch låg jag och jäste i Manus säng en stund, kollade på lite biler och lekte med hans gosedjur (bland annat en koala som ser jättefarlig ut, den ser Arg ut!). Sedan var det promenad igen. Jag tvivlar på att jag hittar där, men helt lost kanske jag inte är, eller jo, det är jag nog förresten. Hade någon satt mig på valfri plats i staden, ja, chansen att jag skulle ta mig ut där utan problem hade väl inte varit så där gigantisk. Hur som haver, jag har sett en massa av staden i alla fall. Och efter den sista promenixen (som var något av det mest flummiga jag varit med om på ett tag, med galopperande, skuttande, sjungande, puttande och gud vet vad, kul var det i alla fall), tog vi en mellanlandning i Manus lägenhet igen, för att sedan gå till tågstationen. Vi var som vanligt lite halvsena, tidsoptimist var det här ja, så jag fick hoppa in i tåget för att de inte skulle hinna stänga dörrarna. Det hade varit bra typiskt om jag ramlat där på marken mitt i mitt graciösa hopp. Dock kom jag med 20.34-tåget, och när jag sedan körde hem från min tågstation ringde Mamma Alv och frågade om allt var bra. Jag visste inte när de skulle komma hem, och jag hade inte planerat att komma hem så sent egentligen, men då hade jag bara kappa fem minuter hem.

Ingen middag för mig ikväll inte. Magen skriker bara nej nej och nej. Jag mår illa vid tanken på mat, och det känns som jag aldrig mer kan äta, men förhoppningsvis känns det bättre snart. Jag frågade Mamma Alv när de kommit hem, och det var bara fem minuter innan hon ringt. Så de hade inte hunnit vara oroliga för mig, vilket var skönt. Hade haft lite dåligt samvete för att jag inte hört av mig i så fall.

Nu måste jag fixa med mina kläder som hänger där nere, annars tar städerskan och gömmer dem i Mamma Alvs garderob i morgon, inte speciellt bra för mig. Innan i veckan kom Mamma Alv med ett par trosor som hon hittat i sin låda, så tja, jag vill helst inte bli av med för många kläder, även om de stannar inom husets alla väggar. Det blev en hyfsat lång uppdatering är nu, men så går det när man inte haft tid att skriva innan. Tjipp och hej!