Öroninflammation
Var det inte det jag trodde. Jag skulle aldrig ha skrivit det, då blir det bara verklighet:
Jag har öroninflammation.
Det värker som av bara tusan, susar och brusar av tinnitus och det känns som örat ska spricka och göra ett stort öppet hål i skallen in till hjärnan. Jag skojar inte, det bankar och dunkar och skriker av smärta.
Jag vaknade nästan precis klockan fem i morse av att örat gjorde ont. Jag gick upp och tvättade av ögat som var lite småkladdigt, men sen kunde jag absolut inte somna om. Värken i örat var helt enkelt för stor. Jag försökte att inte tänka på det, men det funkade inte. Jag gick ner och tog ett halvt glas chokladmjölk efter en halvtimme, det brukar göra mig mer sömnig, men det hjälpte inte heller. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Jag ville inte väcka upp Föräldrarna Alv i onödan, och inte min egen doktorspappa heller. Så, efter en timme, när klockan var sex, skickade jag ett sms till pappa där hemma. Jag tänkte att han kanske skulle vara vaken, eller i alla fall gå upp inom en snar framtid. Och se där, efter en stund hade jag honom på MSN och Skype.
Vid halv sju tog jag en halv penicillintablett, åt ett rostat bröd och pratade lite med Mamma Alv. Jag kollade även tempen med en konstig termometer som jag inte hyser största förtroende till, men den visade i alla fall inte att jag hade någon feber.
Jag har försökt sova sedan dess, och det har väl gått lite si och så. Jag har lyckats i stunder, men vaknat upp av smärtan. Nyss tog jag en Panodil för att se om det lindrar en smula. Inte för att jag tror det, men man kan ju hoppas. Örat är i alla fall inte ett dugg bättre än för två timmar sen, och jag undrar hur fasen jag ska överleva dagen med den här skiten.
Och så till Rebecca, välkommen hit om du är ny läsare, vilket jag antar. Jag ska inom en snar framtid beskriva min vanliga dag här, men nu ska jag försöka vila lite igen.
