Mitt liv som au pair

Det blev en hyfsat tidig lördagsmorgon eftersom jag var tvungen att vara på flyplatsen senast 10, planet skulle gå 11.10 och jag var inte så där jättesugen på att missa det. Jag sa hej då till Mamma Alv medan barnen fortfarande sov, och sedan åkte jag och Pappa Alv iväg mot Madrid.

Incheckningen gick bra (kan också tilläggas att den här gången skulle jag flyga med Spanair), trots att jag inte hade med min biljett. Jag hade ju bokat min plats, så hon hade det i datorn ändå. Jag gick igenom poliskontrollen efter att ha sagt hej då till Pappa Alv, och letade reda på gaten. Tjejen i incheckningen hade gett mig ett gatenummer, men så klart hade det ändrats, vilket jag som tur var kollade upp innan.

Där satt jag i alla fall och väntade och 10 minuter innan boardningen tänkte jag gå på toa,och går förbi en informationstavla på vägen. Letar reda på min flight och ser till min förskräckelse att gaten är ändrad igen, så då fick jag eld i baken för att leta reda på den nya gaten, plus en toalett i närheten. Gaten hittade jag, men toalett fick jag springa runt efter. Till slut kom jag i alla fall tillbaka till rätt gate, och människorna stod redan i kö, men ingen hade börjat boarda ännu. Jag ställde mig där och väntade, och väntade, och väntade.

När klockan blivit 11.15, alltså fem minuter efter avgångstid, kom det en flygvärdinna och sa att flyget blivit inställt. INSTÄLLT! Jag visste redan innan att Spanair haft många förseningar och till och med inställda flyg, men jag blev minst sagt chockad. Nu visste jag ju inte hur jag skulle komma hem. Vi blev meddelade att vi skulle gå och hämta ut våra väskor igen, och sedan gå upp till första våningen igen och prata med Spanair där för att få reda på vad som skulle hända.

Som tur var fick jag min väska supersnabbt och kunde sedan springa rätt till Spanairs "klagobås" ,som jag döpte det till. Jag visste nämligen var det var, så det var inga problem att hitta dit. Jag kom dit bland de första och slapp således en lång kö. Under den här tiden pratade jag med mamma på telefon ett flertal gånger och var minst sagt upprörd och ledsen. Det är inte speciellt kul att vara strandad på en stor flygplats utan att veta vad som kommer hända. Mamma skrämde upp mig ännu mer med att säga att jag kanske skulle få ta in på hotell! Som tur var blev det inte så. Jag fick en ny biljett till klockan 13.30, så det var inte speceillt mycket väntetid. Jag frågade även efter ett deklarationspapper, för det delar de nämligen inte ut om man inte ber om det. Så snåla är de, självklart vill de inte att passagerarna ska veta om att de kan klaga om de är missnöjda.

Jag skyndade mig till Spanairs incheckning igen och det var inte speciellt mycket folk i den kön heller än. När jag kom fram berättade jag vad som hänt och visade min nya biljett. Men då visade det sig att jag skulle åka med SAS den här gången (Spanair är ju SAS dotterbolag så de delar på flygen), så då var jag tvungen att gå till SAS incheckning och hamnade i en superlång kö. Där satt jag på min väska och fyllde i deklarationspappret medan kön sniglade sig framåt. Tiden gick och jag blev mer och mer stressad, jag ville ju inte missa planet.

Till slut hade jag i alla fall checkat in min väska för andra gången den dagen och samtidigt hade jag frågat hur jag skulle göra med min vinflaska. Jag hade nämligen köpt ännu en flaska inne på flygplatsen när jag var där tidigare, och som bekant får man inte frakta in vätskor hur som helst nu för tiden. Jag hade ju visserligen köpt den på flygplatsen och visste att jag hade kvitto på det, så det borde inte vara något problem. Jag fick reda på att jag var tvungen att ta det med kontrollen där nere, så då fick jag göra det, men först var jag tvungen att lämna in mitt klagopapper i klagobåset hos Spanair.

Det var jättemycket folk där fortfarande, så panikstressen steg. Det började närma sig boardning igen, och jag hade inte mycket tid på mig att ta mig fram till luckorna. Därför sprang jag efter lite väntetid i kön före och lyckades lämna in mitt papper med 10 minuter till godo.

Sedan blev det språngmarch ner till poliskontrollen. Med andan i halsen och boardingpasset i högsta hugg kom jag springande och frågade första bästa kontrollant vad jag skulle göra med min vinflaska. Han skickade vidare mig till två tjejer som stod beredda att hjälpa folk. De sa att det var ingen fara om jag hade kvittot till hands. Naturligtvis hittade jag inte det det mitt i stressen, så jag rotade runt i väskan efter det som en galning.

Rätt som det var skrek en man jämte mig ut på engelska och frågade varför i hela friden han inte fick gå därifrån ännu. De två tjejerna, som strax blev tre, tittade på mig och frågade vad han sa. Jag pratade nämligen spanska med dem, och de förstod inte vad han sa. Så då fick jag tolka mellan spanska och engelska, och det visade sig att den förste kontrollmannen sagt till att han skulle vänta där, men ingen visste varför egentligen. Den stackars mannen var även han stressad och sa att han skulle missa sitt plan om han stod där längre, så han fick fritt att gå därifrån, eftersom han inte hade någon anledning att stå där egentligen. De tre kontrolltjejerna fråga mig om han var min pappa, men jag sa att jag inte ens kände honom och tackade för hjälpen och sprang vidare.