Mitt liv som au pair

Att vara au pair är den mindre plågsamma varianten av att ha egna barn, eftersom man bara "måste" vara med barnen vid exakta tidpunkter, man kan sedan låsa in sig på sitt rum eller gå ut och leva ett riktigt liv. Nu säger jag inte att det är dåligt att ha barn, missförstå mig rätt, men eftersom jag valt att inte skaffa egna barn än så har jag rätt att tycka att det kan vara rätt skönt att slippa mina ungar här ibland. De är ju trots allt inte mina skapelser.

Ni vet ju allihopa att jag haft en rätt tuff vecka med en sjuk sexåring på halsen (konstigt att jag själv inte blivit sjuk förresten, men det ska jag väl inte säga, för då kommer baskiluskerna flygande lagom till helgen), och som ännu en del i min karmaåterställning för att jag smet ifrån familjen en helg (Minns ni Valencia? Det är knappt att jag gör det längre, det känns som en svunnen tid för länge, länge sedan), fick jag reda på att nästa vecka kommer bli tre gånger värre. (Vilken lång mening det blev.)

Nästa vecka är det nämligen Setmana Blanca = Vita veckan. Det har ingenting att göra med alkoholkonsumtion, utan det innebär att barnen har vad vi i Sverige kallar sportlov. LOV!! Kan ni fatta det? Karma vill visst jävlas med mig mer än vad jag kunnat ana i min vildaste fantasi: Alla tre barn kommer vara hemma hela nästa vecka. Och den enda som är hemma är deras utmattade au pair som bara längtar efter att få sova tills hon vaknar av att hon sovit för länge, och som vill kunna sätta på lite musik på datorn och bara gala på för full hals samtidigt som hon dansar sig yr av glädje.

Det nästa som kommer hända är säkert att jag ramlar ner för trapporna och bryter ett ben eller två. Det skulle nästan ses som en välsignelse i och för sig, så det lär inte hända när jag tänker efter.