Mitt liv som au pair

Här kommer nu hela min historia på spanska. Läs och njut om du kan! :D (Nu har jag den både på svenska, engelska och spanska, jag kanske borde översätta till tyska också när jag ändå håller på?)


Las apariencias engañan

Ella miró alrededor. Las hojas crujieron cuando una racha de viento jugó con ellas. El parque estaba debilmente alumbrado. Una de las pocas farolas brilló más flojito que las demás. Subitamente pestañeó y se apagó totalmente. Un relpelús corrió por su cuerpo, pero nadie estaba allí.

            Despacio empezó a andar de nuevo. En casa su novio estaba esperando. Él habrá pedido la pizza para ellos. Ya podía sentir el olor y su boca estaba tragando la saliva a causa del plan de la noche. El piso estaría calentito y clarito, y después de la pizza, claramente con plátano y curry, podrían tomar un baño en su nuevo hidro­masaje. Sería fantástico. Las pompas y la espuma cubrirían sus cuerpos. Probablemente tendrían velas en el cuarto de baño y todo sería mágico y romántico.

            De repente pareció que alguien le arrancaban esa cálida imagen, y la realidad presente le pareció demasiada cercana. Había lluvia en el aire y la oscuridad del otoño era muy intensa. Ella anduvo más rápido, pero se paró de repente. Algo incómodo subió por su espina dorsal. Involuntariamente notó un escalofrío y se volvío otra vez. Todavía nadie a la vista. Con la sensación molesta permanente­mente situada en su estómago continuó caminando.

            El parque estaba demasiado tranquilo y silencio esta noche. Casi como si estuviera esperando algo. Ella deseó estar en casa cuanto antes, estando a gusto con su novio.

            Algunas hojas subitamente revolotearon en el camino delante de ella. Parecía que estuvieran en mitad de un conflicto. Delante de sus ojos teniá lugar una guerra. Las tinieblas alrededor de ella, con otra lámpara que aluminaba poco, hizo que las hojas parecieran espantosamente vivas.

            Otro escalofrío recorrió su cuerpo, y el sentimiento de que no estaba sola realmente fue aumentando. Con un último vistazo a las hojas manchitas, ella empezó a andar más rápido. Era muy tarde y las pizzas estaban esperando. Ahora, lo único que ella quería era llegar a casa.

            La oscuridad pareció más opresiva y el pensamiento del calor casi no le ayadaba ya. Una sensación cortante le mordisqueó a ella. No estaba sola. Alguien estaba cerca. El pánico empezó a rebelarse, sin embargo, si ella lo demonstraba, su preseguidor lo vería y comprendería que presa tan vulnerable y fácil era.

            De la nada un gato saltó a la calle. Un grito sonó en la noche oscura, y ella se dio cuenta que era si misma quien había gritado.

            Instintivamente había saltado hacía atrás, y ahora casi estaba de pie en la hierba. La piel negra del gato resplandeció, y sus ojos eran amarillos con las pupilas de finas rayas. Casi parecían los de un extraterrestre y le miraban a ella como si quisiera hipnotizarla.

Cuando arbió sus ojos de nuevo, ella se encontró tumbada en el suelo. La oscuridad se cerró aún más a su alrededor, casi con hambre. Como si quisiera llevarla dentro, como un agujero negro devorando todo el espacio.

            Ella se levantó rápido y corrió a casa sin problemas. Ni siquiera tenía tiempo para pensar porqué y cómo se había caído en la tierra.

            La luz en el piso pareció atrayente pero ella no podía sentir el calor que debería llenar su cuerpo. Cuando se acercó a la casa, vio las pizzas en la mesa, y sabía que debería sentir el olor desde tan cerca. Vio a su novia entrando en la cocina. Estaba hablando por el teléfono con alguien. No. Aparentemente llamó a alguien que no contestaba, porque colgó sin decir adiós. Marcó un número nuevo. Ella podía ver por el movimiento de los dedos que estaba llamando a los padres de ella. ¿Porqué?

            Ella subío corriendo las escaleras y estaba a punto de coger sus llaves cuando descubrió que había perdido su bolso. Tenía que estar en el parque. Tendría que buscarlo mañana, o esperar a que una alma canitativa lo llevara a la policía.

            Probó a abrir la puerta, y como por encanto estaba en el vesíbulo. Dijo hola, pero no recibió una respuesta. Que extraño. Había visto a su novio hace un momentito.

            El malestar y la sensación penetrante aparecieron otra vez. Algo estaba mal. Ella dio los últimos pasos necesarios para entrar en la cocina. Ahí estaba él, sentando en una silla, con los brazos sobre la mesa y la cabeza en las manos. Parecía llorar. Ella le preguntó que había occurido, pero su pregunta permaneció sin contestación. Se le acercó despacio. La preocupación subío. No pareció que él la oyera o notera su presencia. Ella miró a la comida en la mesa. El curry estaba encima de los plátanos como un colcha granate, pero ella no podía sentir el aroma.

            De repente comprendió que había pasado. Probablemente no tomarían la pizza esta noche, finalmente.

Den som väntar på något gott...

Hon såg sig om. Det rasslade till i löven när en vindpust lekte med dem. Parken var svagt upplyst. En av de få gatlamporna lyste svagare än de andra. Plötsligt blinkade den till och slocknade helt. En rysning for genom hennes kropp, men det var ingen där.

         Raskt satte hon fart igen. Hemma väntade sambon. Han skulle ha beställt pizza till dem. Redan nu kunde hon känna lukten och det vattnades i munnen av bara tanken. Lägenheten skulle vara varm och ljus, och efter pizzan, så klart med banan och curry på, skulle de kanske ta ett varmt bad i det nya bubbelbadkaret. Det skulle vara härligt. Bubblorna och skummet som täckte deras kroppar. Antagligen skulle de ha ljus tända i badrummet och allt skulle vara magiskt romantiskt.

         Rätt som det var rycktes den värmande bilden ifrån henne, och verklighetens nu blev alltför uppenbart. Det låg regn i luften och höstmörkret var påträngande tungt. Hon snabbade på stegen, men stannade upp. Något obehagligt smög sig uppför hennes ryggrad. Ofrivilligt rös hon till och vände sig om igen. Fortfarande ingen i sikte. Med oroskänslan på stadig plats i magen gick hon vidare.

         Parken kändes onaturligt tyst och stilla den här kvällen. Nästan som om den väntade på något. Med ökande hastighet önskade hon att hon var hemma, mysande med sambon.

         Några löv blåste plötsligt fram på vägen framför henne. Det såg ut som de var mitt uppe i en konflikt. Ett krig utspelade sig inför hennes ögon. Mörkret omkring henne, med ännu en gatlampa i behov av att bytas, gjorde att dessa löv verkade kusligt levande.

         Ännu en ilning for genom henns kropp, och känslan av att hon faktiskt inte var ensam blev starkare. Med en sista blick på de vissnande löven gick hon fort vidare.

         Klockan hade hunnit bli sen, och pizzorna väntade. Nu ville hon inget hellre än att komma hem.

         Mörkret kändes än mer påtryckande och det var knappt att tanken på värmen hjälpte längre. En bitande känsla gnagde sig fast i henne. Hon var inte ensam. Någon var i närheten. Paniken inom henne började göra uppror, men om hon visade det skulle hennes förföljare förstå, och inse vilket sårbart och lättfångat byte hon var.

         Som från ingenstans hoppade en katt ut på vägen. Ett skrik hördes i kvällsmörkret, hon insåg att det var hon som stått för det. Hon hade hoppat bakåt utan att tänka sig för och stod nu nästan ute i gräset. Kattens svarta päls glänste i det svaga skenet, och dess ögon verkade nästintill utomjordiska. De såg på henne med hypnos i blicken. De gula ögonen med de smala strecken till pupiller.

När hon slog upp ögonen igen fann hon sig själv liggande på marken. Fortfarande slöt sig mörkret kring henne, nästan hungrigt. Som om det ville ta med henne. Suga in henne i det, likt ett svart hål som slukar allt i dess närhet.

         Hon reste sig kvickt och skyndade hem utan problem. Hon hann inte ens fundera på varför eller hur hon hamnat på marken.

         Ljuset i lägenheten verkade välkomnande men hon kunde inte känna den värme som borde uppfylla hennes kropp. När hon närmade sig såg hon pizzorna på bordet, och hon visste att hon borde känna lukten härifrån. Hon såg sambon komma in i köket. Han pratade med någon i telefon. Nej, han ringde visst till någon som inte svarade för han la på utan att säga hej då. Han slog ett nytt nummer. Hon kunde se på hans fingerrörelser att han ringde hennes föräldrar. Varför gjorde han det?

         Hon skyndade sig uppför trappstegen och skulle just ta fram nycklarna när hon upptäckte att hon tappat sin väska. Den måste ligga kvar i parken. Hon fick hämta den i morgon bitti, eller hoppas att en vänlig själ lämnade in den till polisen.

         Hon kände på dörren, och befann sig som genom ett trollslag i hallen. Hon ropade hej men fick inget svar. Konstigt, hon hade ju sett sambon alldeles nyss.

         Obehaget och den ilande känslan dök upp igen. Något var inte som det skulle. Hon tog de få stegen som krävdes för att komma in i köket. Där på en stol satt han med armarna på bordet med huvudet i händerna. Det såg ut som han grät. Hon frågade vad som hänt, men hennes fråga förblev utan svar. Hon närmade sig honom sakta. Oron steg allt mer. Det verkade inte som han hörde henne eller märkte av henns närvaro. Hennes blick föll på maten på bordet. Curryn låg över bananerna som ett brunrött täcke, men hon kunde inte känna doften.

         Plötsligt insåg hon vad som hänt. Det skulle nog inte bli någon pizza ikväll, trots allt.