Mitt liv som au pair

Det känns jättebra att vara hemma. Jag hade mycket väl kunnat stanna kvar här istället för att åka tillbaka söderut. Ingenting är så bra som att vara hemma i sin bekanta miljö efter att ha varit borta ett tag.

Var ute och gick en promenix med Sara innan. En timme i lilla samhället blev det i kylan. Men det är härligt, kylan här känns på något sätt bättre än den där nere. Alla klagar hela tiden på att det är så kallt, jag menar här är några minusgrader knappast något man klagar på. Det behöver förresten inte vara minusgrader det klagas på, så fort det går under 10 plus så är det "Que frío hoy!" = "Vad kallt det är idag!". Plus att kylan här är på något sätt mer behaglig, konstigt jag vet, men det är så jag upplever det. Det är en sval skön kyla, eller något i den stilen.

I morgon bitti blir det en julaftonspromenad i traditionens tecken. Och därefter julklappsbyte, jag undrar om jag lyckades lista ut vad Sara köpt efter sin lilla språkvurpa. Men det får vi se i morgon.

Mitt rum ser i alla fall ut som det alltid gör när jag bor här. Allt är upp och ner redan, alla mina saker som var nerpackade i väskan ligger spridda i hela rummet. Men det är precis så det ska vara. Även om Familjen Alvs hus är betydligt större och mordernare, är ändå vårt eget hus mycket mysigare. Dessutom hade pappa satt upp ljusslinga med röda hjärtan i mitt fönster, jättemysigt.

Det som är lite surt är att ljudet på PlayStationet funkar inte. Jag tjatar på lillebror att han ska fixa det, men han bara spelar sitt älskade WOW. Suck. Jag vill ju sjunga SingStar, men det känns inte som en höjdare när man inte har något ljud att sjunga till.

Mamma har precis gjort gröt, så vet inte om det blir en testportion ikväll (det är rätt sent, men jag råkade sova en rätt lång stund innan idag) eller om det blir julaftonsmorgon som blir första risgrynsgrötsdagen den här vintern. Mumsigt ska det bli i alla fall.