Mitt liv som au pair

För det första, anledningen till att jag skaffat en blogg (som ungefär den sista i världen) är att jag tänkte försöka plita ner det som händer i mitt liv, med de två orden au pair som centrum. Detta efter att igår ha råkat snubbla in på en blogg angående detta, och då kände jag att, "oj, jag kanske ska försöka mig på det här jag också", så då slutade det inte bättre än så här.

Efter denna inledning kanske det är dags för en liten snabb presentation av undertecknad. För tillfället är jag 18 år, heter Anna och bor i ett litet samhälle i de halländska skogarna. Så, det får räcka. Efter att äntligen ha slutat gymnasiet står livets dörrar på vid gavel och sommarvindarna vill dra iväg en på nya äventyr. Mitt äventyr kommer antagligen att börja någonstans i Spanien. Det är nämligen där, eller i Australien, som jag skulle vilja jobba som au pair. För de ovetande kommer här en snabbgenomgång på vad det är:

au pair [opä:´r] (franska, eg. 'till lika värde'), fritt uppehälle (och viss lön) för barnpassning och hushållsarbete, särskilt när det gäller utländska studerande som för att lära sig språket bor och arbetar i en inhemsk familj; ofta använt som kortform för au pair-flicka eller au pair-pojke. (www.ne.se)

Snällt av mig va?

Redan när jag var en liten flickstackare hade jag en förkärlek till barn (tro inget nu bara, jag brukar anses som hyfsat normal, eller vänta, det beror nog på vem man frågar) och de har alltid tytt sig till mig, så nu när alla möjligheter skockas kring en är det dags att ta sig i kragen och göra något nytt. Därför tänkte jag att det kunde vara en bra idé att lämna kalla norden och bege sig mot varmare breddgrader.

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag velat åka till Australien eller Nya Zeeland, och innan jag kommit på den eminenta idén om att åka som au pair var jag rätt inne på att sticka dit och jobba som farmarbetare eller något i den stilen. Men av någon outgrundlig anledning ändrades mina tankebanor och det blev au pair som lockade istället. Efter vissa omständigheter och mysiga möten lades även Spanien till som tänkbart mål. Jag har läst spanska två år nu på gymnasiet, och tack vare de där omständigheterna (läs: en kille (läs: en spanjor)) kände jag att jag vill utveckla de ytliga kunskaper jag lyckats insupa på två år. Så, för att inte förlora mina språkfärdigheter lades Australien (Nya Zeeland tappades någonstans på vägen, vet faktiskt inte varför) på is, och siktet ställdes in på Medelhavsområdet istället.

För nästan en månad sen började jag så mitt familjesökande. Vips så var jag medlem på fyra olika internetsidor som hjälpte framtida au pairer och värdfamiljer att finna varandra. Ingen av dessa sidor är någon agentur, utan bara ett hjälpmedel på vägen. Jag kan ju fortsätta min vänliga inställning med att ge er namnen på dem, utifall att någon är intresserad av samma sak som jag:

www.aupair-world.net (min favorit faktiskt, det var den första jag blev medlem på, inte störst utbud, men känns mest seriös)
www.greataupair.com (nummer två i ordningen, många familjer att kolla in, mest fakta att fylla i tror jag)
www.aupair-options.com (absolut störst utbud av familjer, har fått många förfrågningar genom detta, även ett samtal faktiskt, kan berätta om det sen också)
www.sunnyaupairs.com (minst utbud, och den sidan jag besöker mest sällan)

Det var de fyra. Jag har även "råkat" bli medlem på några andra, agenturer tror jag. Men jag har inte riktigt hängt med på hur de fungerar, utan jag tycker det här med att leta reda på sin familj själv känns rätt bra. Då kan man välja och vraka och familjerna kan själva kontakta mig också. Det ska förresten tilläggas att när jag skriver störst utbud, menar jag utbudet av spanska familjer, övriga länder har jag inte så stor koll på.

Om vi återgår till det jag skrev om då, vips var jag medlem på de här sidorna. Snabbt fick jag förfrågningar och nybörjare som jag var kändes det så elakt att tacka nej. Men efter att ha väntat några dagar och hunnit anpassa mig till hur det kanske fungerade, så rullade det på. Idag, nästan en månad senare har jag sammanlagt fått ca 35 förfrågningar (kan ha missat någon, jag för statistik över allting, och jag Vet, jag Är en aning onödig) och har skickat iväg 15 själv. Av dessa har jag tackat nej till många, tackat ja till ett fåtal och fått svar tillbaka av ännu färre. Det är fruktansvärt irriterande att skicka iväg en förfrågan (som på de flesta sidorna är ett förskrivet brev) och att sedan inte få varken ett ja eller nej tillbaka. Kan vara värt att tänka på när man som au pair får förfrågningar själv. Därför ska man svara på allt man får. Ett klart nej är bättre än att tiga ihjäl det.

Av de familjer som jag gett positiva svar till har jag haft närmare kontakt med endast två egentligen. En familj i Vitoria, norra Spanien, men de hann välja en annan tjej som de haft kontakt med tidigare. Samma sak gällande en familj í sydöstra Spanien mellan Alicante och Benidorm. Ett fåtal till har varit lite mer än bara det där förskrivna, men det har än så länge inte blivit något seriöst. Jag väntar på svar från ett antal familjer, och har kommit fram till att jag blivit beroende av att kolla min mail. Har igång datorn hela dagen bara för att kunna kolla om någon skrivit till mig. Snacka om beroendeframkallande.

Jag lovar dock att komma med uppdateringar när något nytt händer. I det här skedet finns inte så mycket att säga, eftersom jag inte vet vem som svarar och när, alltså är det onödigt att slösa tid på att gå in för djupt på det.

En rolig sak som jag tänkte berätta är om ett samtal från Tarragona, på östra sidan Spanien, inte jättelångt från Barcelona (man lär sig geografi på det här sättet, eftersom det kan vara bra att veta var de olika städerna ligger) som ligger i regionen Katalonien (Cataluña) där de både pratar spanska, även kallat castellano, och katalanska (catalan). Catalan skiljer sig från "vanlig" spanska, och jag vill helst inte åka dit eftersom jag vill lära mig den vanliga spanskan. Catalan pratas bara i Cataluña och de flesta andra spanjorer förstår inte catalan. Inte speciellt bra i alla fall. Nästan samma sak gäller för övrigt området där Vitoria ligger (egentligen Vitoria-Gasteiz) där det pratas baskiska (vasco). Området heter nämligen Baskien (País Vasco) och de som är lite allmänbildade har kanske hört att det är lite bråkigt där, eftersom en liten grupp "terrorister" vill att Baskien ska bli självständigt. Skillnaden mellan Baskien och Katalonien är att baskiska är ett helt eget språk som skiljer sig väsentligt från spanska, medan katalanska är hyfsat snarlikt. Därmed är baskiska inte lika lätt att förväxla med spanska, och dessutom pratar de alldra flesta i Baskien vanlig spanska till vardags. Det är därför jag kan tänka mig åka dit, men inte till Cataluña. Nu blev det dock lite för mycket onödig fakta (det bör även tilläggas att faktan är okontrollerad och kan därför vara felaktig, jag ber i så fall om ursäkt) och jag ska återgå till ämnet.

Tillbaka till telefonsamtalet således. Jag tänker härmed citera mig själv från en blogg på en mycket populär ungdomscommunity eftersom jag inte orkar skriva själv (lat som jag är). Så här kommer vissa utdrag från den 1:e juni, men händelsen inträffade dagen innan:

"När hon ringde var det på dolt nummer, så jag svarade som jag brukar "Hej, det är Anna." Men täckningen var dålig så det var svårt att höra vad människan på andra sidan luren sa, och när det plötsligt gick upp för mig att "shit, hon pratar ju engelska med mig" så blev det lite lättare att hänga med. Men hennes engelska var inte speciellt bra, så hon försökte prata spanska med mig, och jag försökte svara tillbaka på spanska så gott jag kunde. Det var skitkul att verkligen försöka tänka och prata på spanska, efter bara två års skolstudier. Så genom en mixad engelska/spanska konversation fick jag fram vad hon ville veta och fråga.

Hon var au pair (sa hon, men jag tycker det är konstigt att vara au pair i sitt eget land?) hos en familj i Tarragona, som ligger hyfsat nära Barcelona. Hon hade jobbat där i 2,5 år och skulle sluta nu så hon hjälpte familjen att hitta en ny au pair. De har en son på 8 år och ville att jag skulle komma juni/juli någonting, men jag försökte säga att jag antagligen skulle jobba fyra veckor, men det förstod hon inte på engelska, så efter lite betänkte tid kom jag på vad vecka hette på spanska. Hon undrade hur länge jag läst spanska, och jag svarade på engelska 2 år, men det kunde hon inte heller, så spanska för mig igen. Och så frågade hon om vad jag gjorde, så sa jag att jag skulle "graduate next week", men det förstod hon inte heller, så då var jag tvungen att försöka komma ihåg vad sluta heter på spanska. Och jag blandar alltid ihop börja och sluta, men jag kom till slut på att terminar är sluta och empezar är börja. Så jag tror jag fick det rätt. De ville ha mig i två år, men jag sa att jag hade tänkt ett år. Hon skulle i alla fall skicka ett mail sa hon, på spanska (hon frågade om det var okej, och jag tänkte att det är bättre att hon skriver på spanska för att hon ska skriva rätt och inte göra så att jag missförstår någonting). Jag har inte fått något mail än, men det kommer väl antagligen."

Så, det var det. Nu har jag skrivit så mycket att hälften, eller möjligtvis en fjärdedel hade varit nog. Men så går det när man inte har något mer vettigt för sig än att kolla mailen var andre minut. En sådan sorglig prick jag är. Men man ska ju ha i baktanken att jag faktiskt väntar på att hitta rätt familj att spendera ett antal månader tillsammans med. Och då får man vara lite halvt nördig tycker jag, så det så.