Mitt liv som au pair

Jag har sovit ganska oroligt de senaste nätterna. Kan bero på att det har varit äckligt varmt och sliskigt på rummet tack vare väderomställningen. Förrförra natten (eller vad det var) drömde jag ju om Spanien och tandborstningen i deras hus, och inatt hade jag ännu en konstig dröm, men om jobbet här i Sverige. Ska strax berätta om den, men först nämna en annan sak. Förra natten (inte i natt alltså) vaknade jag vid tre-tiden för att det kliade förskräckligt på  mina stackars ben. Myggskitar som inte har bättre för sig än att smyga sig in i mitt rum och äta upp mig. Men jag är inte helt säker på om jag faktiskt var vid fullt medvetande när detta inträffade, jag kan delvis ha drömt även denna incident. Huruvida det var lär vi aldrig få reda på.

Nu direkt över till min dröm den här natten. Jag snusade gott i min äckligt svettsliskiga säng och har virat ihop täcket på ett mycket mystiskt och förvånande sätt. Jag vaknar till, men är fortfarande mer sovande än vaken, och tänker/drömmer att täcket är ett täcke från Tvätten, mitt jobb alltså (som så klart inte heter Tvätten på riktigt, men det är ju ett tvätteri i alla fall). Men detta täcke ser inte ut som ett vanligt landstingstäcke, utan som ett gigantiskt babytäcke. Som om detta inte vore nog, slutar ena kanten av täcket i en vit personalkofta. Denna personalkofta är alltså "ihopväxt" med det enorma babytäcket, tänk siamesiska tvillingar. De två går inte att sära på, och det är något groteskt över det hela. Det hela slutar dock inte där, utan i en salig röra finns även så kallade unisexbyxor. Tillsammans med personalkoftetäcket bildar dessa en härlig kompott, och duktiga Anna tänker ju att hon måste försöka reda ut den här röran. Detta är ungefär vad som surrar i den stackars sovande hjärnan: "Jag måste ordna upp den här röran.. Men jag orkar inte.. Jag är för trött.. Men jag kan ju inte sova på jobbet! Måste fixa det här nu.. Vill ha rast.." Rätt som det är känner jag även en obeskrivlig törst efter vatten. Munnen påminner om Saharas sanddyner och "Jag måste ha vatten!!" ekar i huvudet. "Jag är äckligt törstig.. Måste fixa röran av kläder.. Men vill sova.. Men inte sova på jobbet!! Vill ha vatten!! Vill ha rast så jag kan dricka vatten.. Kan ju inte göra det på arbetstid heller.. Jag är trött!! Jag vill sova!! Vill ha vatten!!" Till slut, med ett grepp omkring mitt ihopvirade täcke, inser jag att jag nog inte är på jobbet, utan att jag faktiskt kan gå ut till toaletten och dricka vatten om jag vill. Jag var fruktansvärt trött, och jag kan inte påstå att mitt medvetande var på maxaktivitet, men på något sätt lyckades jag kravala mig upp från sängen och ta mig in till toan så jag äntligen kunde få mitt vatten. Jag lyckades till och med rätta till mitt täcke på något vänster, och somnade på stört när jag la mig till rätta igen.

Det här skulle man kunna kalla arbetsskada, när man drömmer om sitt jobb efter bara sex veckor. Tjejen som jag spelat volleyboll med och som också jobbar på Tvätten, berättade att hon fått syn på en träningslista hemma, och att första tanken som slagit henne varit "Åh, nej! En plocklista från jobbet! De förföljer mig!". Och hon har bara jobbat där i två veckor, stackaren. Som tur är slutar både hon och jag i morgon, sedan slipper vi våndas över allt som måste hinna packas.

Att sluta jobba på Tvätten då, hur känns det? Det är faktiskt blandade känslor, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det kommer faktiskt bli lite sorgligt att sluta. Det finns en hel del människor där som jag faktiskt tycker om (och flera stycken som jag inte alls gillar, dock har de flesta av dessa semester nu, så jag behöver inte träffa dem och säga hej då till dem, skönt faktiskt), och som det kommer vara lite sorgligt att ta farväl av. Sex veckor har gått otroligt fort, och det har för det mesta varit ett helvete, men även glädjestunder. Jag har skrattat i princip varje dag av någon anledning, och jag och en av kvinnorna (ålder 30) har en liten inbördes hatkärlek. Vi älskar att retas men hjälps alltid åt med att plasta in våra vagnar. Det finns även två andra i packen (de som jobbar i packen kallas för övrigt "Packet", det fick jag höra i början av nämnda kvinna "Välkommen till Packet!") som är mycket trevliga. Jag umgicks inte med dem i början, eftersom de packade Skåne och Göteborg, men efterhand har jag mer och mer kommit över till deras "sida". Sedan är det alla andra trevliga medelålders/äldre kvinnor i övriga byggnaden som är pratglada och gärna delar med sig av sig, och gärna tar emot av mig (jag är ju trots allt kändis, och det är nog lite status att jag jobbar på just deras jobb, haha). Förutom detta kommer jag att minnas min ganska livliga diskussion med ett syskonpar i 20-25 års åldern (jag vet att systern av de två är 21, brodern vet jag inte) angående vegetarianer och allt vad det innebär. Jag kommer även minnas när jag blev lämnad helt själv i packen, och jag var nära att bli stående där med tre vagnar som skulle iväg samma kväll, men chauffören hade redan lastat in allt det andra och stängt igen sin lastbil. Jag kommer minnas kvinnan i syrummet, som jag trodde hade slutat, för det sa hon att hon skulle göra snart förra gången jag var där (för två år sen). Jag kommer minnas den trevliga lilla tanten som påminner om en söt liten pudel. Jag kommer minnas killen som inte gör någonting, utan bara sitter på bordet där han ska vika filtar. Han sitter ner 80 % av arbetstiden, och jag förstår inte att han kan ha mage att göra det, nu har han dessutom fått dit en fläkt! Så nu sitter han ner på bordet, och fläktar sig!! Makalöst.. Jag kommer även minnas när jag skvätte ner en av tjejerna (ett år yngre än jag) som jag ofta hade rast med (tillsammans med två andra i samma ålder som hon: en annan volleybollspelare och den förstnämnda tjejens pojkvän) med Arlas yoggi eller vad det var, en sån där liten "minimeal"liknande sak med tillhörande vikbara plastsked. Skeden vek sig nämligen och skvätte av vad som fanns på den, och tjejen råkade sitta i vägen. Jag kommer även minnas alla helvetes övertimmar, även om jag helst vill förtränga dem, men tänker på min lönecheck som kommer den 25:e (eller när jag får den, antagligen 24:e eftersom 25:e är en lördag) och då känner man sig nöjd med alla extra timmar. Jag kommer minnas alla kvällspassare (många av dem betydligt trevligare än dagarna): de två pratglada danskorna, den knubbiga förmannen (-kvinnan) osv. Jag kommer minnas väntan på att få en vagn. Jag kommer minnas väntan på att få gods. Jag kommer minnas när platschefen vek frottéhandukar (vilken syn!!). Jag kommer minnas när kvällspassarna beställde pizza en torsdag (tyvärr var jag inte kvar så länge just den dagen, så jag kunde vara delaktig i själva ätandet). Jag kommer minnas alla godsaker som kvällspassarna ätit (kakor, chokladbollar osv). Jag kommer minnas när personal- och produktionschefen bjöd oss i packen på frallor (tyvärr med skinka på) och Budapest-bakelser. Sen kommer jag antagligen minnas en hel massa andra saker. Två nyckelord för det är: Chaufförer och "Minor"-kille. De två förblir dock odetaljerade, men det kan tilläggas att jag har fina ögon.

Det här blev en liten resa tillbaka under de sex senaste veckorna, och trots att detta nu blivit ett relativt långt inlägg så har jag inte på långa vägar fått med allt som borde stå här. Hur lata folk faktiskt kan vara. Hur långa arbetsdagar man kan klara av utan att falla sönder i bitar. Hur människor snackar om varandra. Och så vidare, och så vidare. Nog babblat. Resterande detaljer får stanna hos mig (vilket innebär att jag inte orkar tänka mer för tillfället, och därför tänker avsluta detta inlägg nu).

Sista dagen i morgon alltså. Hoppas att den bli minnesvärd.


Dessutom födelsedag på lördag, men jag börjar nog bli gammal, för jag kan inte påstå att jag med glädje ser fram emot den. Det är mer som en vanlig dag. Tack för mig för ikväll!

Idag är jag fruktansvärt trött, vill bara lägga mig i sängen, blunda och somna. Men ska gå och lägga mig tidigt istället. Tror det är bättre.

Nu är det bara två små dagar kvar på jobbet. Det känns faktiskt lite vemodigt. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu börjar det nästan bli uthärdligt där. De flesta människorna är trevliga, och jag är kändis. Idag var det ännu en kvinna som frågade om det var jag som var doktorns dotter, så det var ju bara att svara ja och smila på. Tror hon var nummer tre i ordningen som frågade vad mamma gör, alla vet vem pappa är, men ingen har koll på mamma. Haha. :) Inte så konstigt egentligen, eftersom hon jobbar fyra mil hemifrån och är ofta i Danmark eller i Mellansverige någonstans på möte. Jag kan se framför mig hur alla människor skvallrar om oss: "Doktorns dotter, hon är ju jättetrevlig, den flickan. Och till Spanien ska hon också! Så roligt för henne, hon får det säkert underbart där nere! Och mamman, hon jobbar visst på Arla hörde jag. Meeen, så trevlig flickan är!!" Jag kan verkligen föreställa mig hur kacklet går, men det får det gärna göra, så länge som det bara är bra saker som sägs.

Som sagt, jobbet har tagit en ny vändning, eftersom jag pratar med allt och alla (känns det som), plus att det händer andra roliga saker där också. Som dock förblir outsagda på den här bloggen, så tji fick ni som ville läsa om alla smaskigheter och flörterier! Haha!

Mina små övningsbarn var här innan och tjatade om att jag skulle följa med till sjön igen. Men jag övade mig på att vara bestämd och säga nej, det kan ju vara bra att kunna det också. Jag vet ju redan att de avgudar mig, och jag är som sagt trött som en koala under en eftermiddagslur, så jag orkade bara inte masa mig iväg till sjön med de små liven. De höll visserligen på att tjata hål i huvudet på mig, men det är väl bara att vänja sig antar jag.

Nu ska jag rulla vidare mot nya äventyr, vilket antagligen innebär baguetter värmda i ugn, som man lägger en ostbit på, som smälter till en himmelskt god skapelse. Oj, så sugen jag blev nu! :)

Nu har äntligen sommaren kommit, och vad gör man då, om inte jobbar?!

En extra halvtimme blev det idag på jobbet, min sista måndag på tvätten på mycket länge. Förhoppningsvis behöver jag aldrig jobba där mer. När kvällspassarna kom vid fyra och tjatade om att de ville hem, ja, då blir man lite sur. De har ju haft hela dagen till att sola och göra vad de vill på. Medan vi stackars dagare (speciellt vi i packen som måste jobba över till som tätt) bara får kväll- och eftermiddagssol att gotta oss i. Jag har i alla fall legat ute en liten stund i eftermiddag. Somnade nog till en kort stund, men så härligt det är att bara ligga där. Och dessutom har jag kommit på att jag måste ju bättra på min näst intill obefintliga solbränna innan jag åker till Spanien. Hur ska det annars gå? Jag kommer ju bränna ihjäl mig efter en kvart där nere.

Men nu är det i alla fall bara den här veckan kvar på jobbet. Sen är det ledighet som gäller till tusen!

Idag var en speciell dag på jobbet. Brandkåren fick rycka ut och vi missade en massa arbetstid.

När klockan var ca kvart över två skulle jag och Sanna fixa nya vagnar till oss. Vi skulle skjutsa in dem i tvättningen ute i sorteringen, och precis när vi puttat in den sista av dem två börjar det tjuta i öronen på oss. Vi ser på varandra och undrar vad vi nu ställt till med. En kille som varit i närheten av oss får fart och springer iväg, och där står vi som fån och undrar vad som händer. Sen får även vi lite fart i benen, eftersom vi hör i högtalarna att tvätteriet ska utrymmas och att det är i sorteringen som larmet har gått. Inte en kotte är kvar ute på den rena sidan och vi springer skrattande ut. Vi fattar inte riktigt vad det är som har hänt, men vad det än var så började det precis när vi höll på med våra vagnar, vilket gjorde det hela rätt komiskt, eftersom det kändes som det var vi som busat till det.

När vi kommer ut står de flesta redan vid flaggstången som är samlingsplatsen vid utrymning, och där står vi och funderar vad som försiggår. Nu är det alltså brand det handlar om, att det börjat brinna någonstans i sorteringen. Först skulle man kunna tänka sig att det hela var en övning, sådana har man ju ibland, för att alla ska veta vad man ska göra när det verkligen gäller, men efter att ha stått/suttit ute i det relativt nyklippta gräset som fastnade i strumporna, förstod vi att så inte var fallet. Erika, chefen, ropade upp oss alla för att försäkra sig om att ingen var kvar inne i byggnaden och det visade sig att alla var ute i det fria. Det var för övrigt perfekt timing för att något sådant här skulle hända, det har ju regnat i princip varenda dag från midsommar räknat, men idag har det varit uppehåll och sommaren har kunnat anas, så att vara ute en stund kändes inte helt fel.

Efter en stund kom en brandbil i flygande fläng och en stund senare kom en till, såg ut som en vattenbehållare, så antar att det var det. Efter en bra stund ute i solen fick vi till slut gå in i matsalen, men absolut ingen annan stans. Skulle vi vilja gå på toa var det toaletterna vid kontoren som gällde. Så, där satt hela tvätteriets arbetsstyrka i matsalen och väntade. Vi fick höra att det var någon av tvättmaskinerna (tror jag) som utlöst två rökdetektorer efter att det kommit rök ur den. Den blev genomsökt men det hittades ingen direkt orsak till varför detta skett, men vi fick vänta i matsalen tills brandpersonalen sa att det var okej att börja arbeta igen. Vi fick vårat ja klockan tre, så vi missade en hel del arbetstid (visserligen skulle vi haft 10 minuters rast under denna tiden, men den blev alltså utökad ofrivilligt, vilket vi inte hade så mycket emot). 

Så, efter denna tre kvarts väntetid var det dags för jobb igen. De "vanliga" arbetarna, hade bara en timmes arbetstid kvar, men vi stackars packare var nu tvingade till övertid igen. Jag och Sanna blev kvar efter 16, men vi klarade oss på en extra timme, vilket kändes rätt skönt.

En speciell dag som sagt, och precis när vi fått komma in i byggnaden igen skulle ju jag och Sanna hämta våra vagnar i tvätten (som vi inte ens hunnit sätta igång innan brandlarmet satte igång) och det var lite spännande att se om vi ännu en gång skulle utlösa tjutandet (det kändes som det var vi, även om det inte var det, haha), men denna gången gick processen smärtfritt.

Jag längtar för övrigt till Spanien. Jag börjar bli lite nervös nu, det känns att det närmar sig, och idag kom jag på att jag fyller år nästa vecka. Jag vill slippa jobbet och bara se framåt. Bort från allting här och resa mot nya äventyr.

Idag kände jag ett ansvar skjutas över till mig, vare sig jag ville det eller inte. Det gällde jobbet.

Det var nämligen så här: Två tjejer/kvinnor som jag jobbat med gick på semester i fredags, och idag kom killen som jag ersatt tillbaka (man skulle alltså nu kunna säga att jag är ersättare för en av de andra två tjejerna, men mest är jag bara en stackars sommarjobbare som sliter ihjäl mig medan många andra latar ihjäl sig istället). Kändes lite pinsamt när vi skulle se vad som behövdes göras och vad vi skulle börja med, men det gick väl bra antar jag. Ovanpå det här började en ny sommarjobbartjej idag. En tjej jag känner eftersom hon gått i min lillebrors klass plus att jag spelar volleyboll med henne. Jag agerade lärare åt henne, vilket var mycket roligt. Hon satte verkligen mig på prov när hon råkade skriva ut en följesedel utan att ha ändrat antalet lakan osv. Men eminenta jag lyckades ordna upp det ändå.

Allt gick mycket bra och det verkade som övertiden idag inte skulle bli nödvändig, eller åtminstone väldigt liten, men så kommer den här killen och säger att han måste åka till Tylösand för att lämna några paket till dem. Detta var cirka 15.15 och då börjar jag inse att "shit, vi kommer inte alls hinna i tid". Inte med en person mindre och en nybörjare, inte en chans (fast optimistisk som jag vill vara så hoppades jag ändå på det). Den här nya tjejen är inte 18 än, och får därför inte jobba över, så när klockan ringde ut, var hon tvungen att gå hem, och jag blev lämnad helt kvar i Landstingspacken (där vi tre jobbade, det finns andra packavdelningar också, kommun = Skåne och Göteborg är två). Göteborgarna var klara (eller gick hem i alla fall) och Skånepacken bestod av en minderårig och en annan tjej, som också blev ensam kvar efter 16. Så det var bara jag och den andra tjejen kvar i hela packen. Jag har fått en känsla av att den här tjejen inte gillar mig, hon hjälper inte mig med att plasta vagnarna, hon pratar inte med mig om jag inte pratar med henne först osv. Jag frågade henne om hon hade mycket kvar, och hon sa något om att hon skulle flytta fram det till i morgon, "jaha", tänkte jag, "lämna mig bara här ensam du också då, tack för det". Så vid 16.30 gick hon hem och jag var lämnad åt mitt och mina packlappars öde.

Jag skulle ha 300 filtar och 460 draglakan till en kund, yeah right, att de skulle få det. De fick 210 filtar och 101 draglakan, mer fick jag inte ihop. Förutom detta skulle de så klart ha en massa andra saker också, plus att jag hade två till lappar som skulle packas. Vid 17.15-tiden var jag i princip klar, men när jag skulle lämna mina tre sista vagnar i "lastbilen" (det är en container som vi ställer vagnarna i, som sedan flyttas över till riktiga lastbilar när chaufförerna ska brumma iväg), så var alla andra tidigare vagnar borta. Chauffören som skulle köra till Varberg (som de här vagnarna skulle till) hade redan flyttat över dem till sin lastbil och stängt den och allting. Då fick jag lite panik, mina tre vagnar skulle ju också med! Jag såg inte till någon chaufför, och visste inte vem jag skulle leta efter eller fråga hur jag skulle göra. Men så gick jag bort till Hotellpacken, och frågade en tjej där. Hon hjälpte mig att leta efter den försvunne lastbilschaffisen, och vi lyckades hitta honom. Så mina vagnar kom in i lastbilen till slut trots allt. Skönt.

Efter den här dagen har jag fått känna på att vara ensam med allt ansvar att få ihop allting i tid (herr Chaufför trodde för övrigt att allt var klart, för att en annan chaffiskille visst sagt det. Prata med packen först istället! Visserligen var jag ensam kvar så det såg väl dött ut antar jag..) och med vissa problem lyckades det ganska bra. Sånt här är bra för självförtroendet och man behöver känna på hur det är att klara sig själv. Det är mycket därför jag ger mig av mot nya äventyr i Spanien. Jag vill klara mig själv och ha ansvar. Jag vill bli vuxen, men ha kvar barnasinnet. Jag vill vara seriös, men vara den som får folk att skratta och trivas. Jag vill vara jag.

Idag hände något fantastiskt: Vi blev klara på jobbet efter bara 7 timmar!! 7.00-15.00. Trodde jag aldrig var möjligt, men det var det visst. Inte så många plocklistor idag, och hyfsat mycket gods. Dock hade vi ont om vagnar, men det gick bra ändå. Så för första gången blev vi klara innan klockan hunnit bli fyra, otroligt.

För övrigt, jag är lite konstig. Varför tänker jag inte gå in på, för jag hade inte planerat att den här bloggen skulle bli så värst privat. Den skulle främst handla om mitt au pairande, men det finns ju inte så mycket att säga om det för tillfället. Men men, nu är det helg!! :D

En rätt lång dag idag på jobbet, men har varit med om betydligt värre. Ett stort plus är att nu är Erika (produktions- och personalchef) tillbaka (så nu ser vi inte lika mycket av Tony (platschef) som vi gjort de senaste veckorna, han har sprungit runt som om han haft eld där bak, med så mycket som varit kaos), och med Erika kom också lite mer ordning och förmåner för oss stackare som halvt jobbar ihjäl oss. Erika var nämligen och köpte frallor och Budapestbakelser till oss! Det kallar jag service! Fast tyvärr var frallorna med både skinka och ost, och massa annat också, så till min besvikelse kunde jag inte utnyttja förmånen. Ibland är det surt att vara vegetarian. Blev så sugen på riktiga frallor, men där satt jag med mina ynkliga små skapelser med en skiva ost och en paprikabit på. Skillnad var ordet.

Än så länge har veckan sett ut som följer:

Måndag: 7.00-17.30
Tisdag: 7.00-16.30
Onsdag: 9.00-20.00

Så en hel del övertid fortfarande, men ändå inte lika mycket som min första vecka i packen. Jag kan tillägga att förra veckan slapp jag en dag, eftersom jag var sjuk på torsdagen. Härligt att vara hemma en extra dag, men mindre härligt att må illa hela dagen. På fredagen var jag fit for fight igen, och kan man tänka sig, vi hann med vad vi skulle göra på våra åtta timmar, 7.00-16.00 alltså. Ovanligt, men välkommet.

Det har inte varit så mycket snack om mitt au pairande på sistone, eftersom det mest handlar om jobb nu för tiden. Men igår fick jag ett mail från Familjen Alv, jag hade skickat informationen om mitt flyg, när jag kommer till Madrid och så, men hade inte fått bekräftelse på att mailet kommit fram, förrän igår alltså. Jag har inte haft så mycket tid att begrunda avsaknaden av svar, men alltid bra att veta att de fått vetskap om när de ska hämta mig på flygplatsen.

De skulle för övrigt till sitt hus i Valencia nu i en och en halv vecka. Kan bara bli en aning avundsjuk (= en hel massa avundsjuk) eftersom deras väder antagligen är betydligt bättre än det vi får klara oss med här uppe i Norden. Visserligen klagar jag inte, eftersom det blir hett som i en bastu på jobbet om det är över 15 grader utomhus. Vilket inte är speciellt trevligt. Att gå runt och försöka få ihop gods till vagnarna, samtidigt som man svettas floder, gör hela arbetet ännu mer icke önskvärt, så att säga. Men jag är hyfsat avundsjuk på att de har semester och sol, medan jag går och plågas på jobbet. Den enda glädjen är att snart är det bara två veckor kvar, sedan slutar jag. Och sen är det min födelsedag. Då börjar livet igen! Slutar jobbet den 10:e, fyller år den 11:e, och åker till Spanien den 12:e (september). Kan man göra annat än att längta??

(En annan sak som kan kännas lite sur också: Folk får lön nu i dagarna, men jag får vänta ända till augusti! Hur rättvist är det? Bara för att jag började den 2:e juli. Blä på det!)

Nu har de nog blivit alldeles nippriga på Skatteverket. De där gubbarna och gummorna som sitter där bland alla siffror. Jag fick nämligen mitt besked från min jämkningsansökan igår. Jag är helt säker på att de glömt en nolla i beskedet, inte kan man väl skatta 1 % ???? Är det ens lönt liksom? Man blir ju fundersam hur de jobbar där uppe. De har säkert suttit där och kliat sig både på hakan och i huvudet, och försökt luska ut hur de bäst ska göra för att jag ska få betala en massa restskatt i vår. Det måste ligga något sånt bakom det hela. 1 %?? Man kanske bara ska vara glad för att man får behålla så mycket av sin sommarlön, men jag kommer vara misstänksam ända tills jag får veta hur det kommer se ut i vår, om man får mer pengar, eller om man är skyldig en massa extra skattebetalningar.
 
Sen har jag fått tre (eller en, beror på hur man ser det) kommentarer, på engelska. Är detta någon som hittat mig via en av mina engelskspråkiga communities, eller någon som helt enkelt ville skriva på engelska. Om det är det första alternativet kommer här ett meddelande till den personen:


IN ENGLISH:

I am so sorry that I'm writing in Swedish, but as it is my mother tongue, I prefer writing in it. I hope you enjoyed reading all what I have written anyway, and thanks for your comment! :) (And who are you?)

Egentligen har det inte hänt så mycket, men jag kände för att skapa ett nytt litet inlägg ändå.

Nu är ju flyget som sagt bokat, onsdagen den 12:e september är det som gäller (för den som inte lyckades lista ut det i förra inlägget), men än kan inte förberedelserna påbörjas riktigt. Först måste jag klara av mina veckor på mitt avskyvärda jobb. Förra veckan jobbade jag sammanlagt ca 53,5 timmar, och var på jobbet ca 58. Än så länge har det sett ut så här:

Måndag: 10.00-00.00 (HEMSKT!! 14 j*vla timmar på jobbet!!)
Tisdag: 13.00-22.00 (Vi klarade oss på våra 8 jobbtimmar, WOW!)
Onsdag: 13.00-22.30 (Jag smet ifrån, eller så här var det, jag packar bara landstingssaker, och det var bara kommun kvar. Jag kan inte kommun, men jag försökte hjälpa till i en timme, men sen åkte jag hem, de klarade sig bra utan mig.)
Torsdag: 11.00-? (Antagligen 20.00, för vi måste ha 11 timmars ledigt mellan varje pass.)
Fredag: 7.00-? (Antagligen 16.00-17.00, vi vill inte jobba över på fredagar)

Det kan tilläggas (om jag inte gjort det tidigare) att de riktiga jobbtiderna det är meningen att vi ska ha är 7.00-16.00, yeah right att det har funkat på sista tiden.

Nu ska jag göra mig i ordning så jag får lite sömn innan morgondagen. Måste åka inom Konsum innan jobbet och köpa mer choklad. Jag har råkat bli chokladberoende på jobbet, illa, men det fungerar som belöning. Utan chokladen finns ingen motivation till att jobba (förutom lönen (som inte kommer förrän i augusti!!)). Så, därför ska jag köpa lite gottis imorgon. :)

Vill börja planera för Spanien!! Längtar efter det, speciellt när man tvingas jobba ihjäl sig först. Har inget liv för tillfället, all min vakna tid ägnas åt jobbet. Suck för det..