Mitt liv som au pair

Följande skrevs innan idag, som ett Worddokument, eftersom Internet inte ville fungera:

Jag har ont i huvudet igen. Skriker inne i det för tillfället. Inte kul alls. Jag som hade tänkt vara duktig och uppdatera här lite.

Skolan började ju i mandags. Full fart med en gang. En smärre chock faktiskt. Jag trodde det skulle vara rätt lugnt och behagligt i början, men nej da, här vill de nog ta kal pa oss stackare det första de gör.

Klockan 8 i mandags skulle man befinna sig pa skolan. Vi fick göra ett test för att se vilken niva vi hamnade pa. Jag kom mittemellan tva nivaer, och en av lärarna fragade om jag ville vara i den lite lättare eller den svarare. Utan att tänka sa jag den lätta. Mycket smart av mig faktiskt. För det var inte lätt direkt. Allt är ju sa klart pa spanska, ingen engelska far användas. Och det är inte ¡Hola! ¿Qué tal? Som gäller, utan riktiga saker. Mycket svarare att hänga med här än hemma. Tur att jag kan lite sen innan. Det är värre med speciellt en kvinna i min grupp. Hon kan inte ett jota spanska. Stackars människa, kan inte vara lätt att hänga med.

De andra i gruppen är okej i sina kunskaper. Det är en tjej som är skitbra, men hon har redan gatt pa skolan i en manad, sa hon pratar i princip flytande. Fattar inte riktigt vad hon gör i var grupp. Den enda killen har aldrig pluggat spanska, men kan lite smatt ända, även om det inte är mycket. De tva andra tjejerna kan mattligt mycket. Jag skulle nog vilja säga att jag är bättre än bada tva faktiskt. Men de kan i alla fall betydligt mer än killen. I alla fall sa är alla väldigt trevliga, och jag tog till och med följe med killen hem till sin lägenhet idag. Jag har en timmes väntetid pa bussen, sa jag gick med honom och försökte slösa nagra minuter. Trist att vara i Alcala ensam utan att ha nagot att göra ju.

Sa, skolan är tufft, men jag hoppas det blir lättare sa smaningom.

Igar efter skolan träffade jag Manu igen. Men bara en snabbis, han fick underhalla mig tills min buss skulle komma. Men jag far nog erkänna att jag var den mest underhallande. Vet inte vad det var med mig, men var helt knäpp och flummig. Och när vi stod och väntade pa min buss kom vi in pa diskussionen om hans har igen. Jag säger att han är rödharig, medan han själv pastar att han är blond. En evig fraga vi aldrig kommer enas om. Det är antagligen en kuturell sak, för blond för mig är uppenbarligen nagot helt annat än vad han tycker. I alla fall, det hela slutade den här gangen med att han fragade en vilt främmande tjej/kvinna vilken harfärg han har. Hon svarade blond (spanjorer ÄR konstiga som tycker att han är blond, men eftersom alla andra är mörka blir visst rödhariga blonda här) och till raga pa allt sa hon att jag var det ocksa! Halla? Jag är väl mer brunett om jag far säga det själv. Ljusbrunt i alla fall, men inte blond! Skulle knappast kalla mig blond i Sverige, men i Spanien är jag visst det.

Sen maste jag tillägga en sak ocksa. I mandags när jag skulle ner till bussen härifran pa morgonen, öppnade jag dörren och larmet började tjuta hej vilt. Pappa Alv stod precis jämte mig och till och med höll upp dörren för mig, men han tänkte inte pa att han inte stängt av det. En liten hjärtattack där, men överlevde i alla fall.

Och en annan sak lite snabbt. Städerskan här hade "gömt" mina kläder. En tröja, min favorit faktiskt, som jag hängt pa tork här inne kvällen innan, var borta dagen efter. Jag fick panik, total panik. Sprang runt och letade och tittade, bade inne och ute, men den var borta. Hade hon tagit den? Hade hon strykt den och förstört den (har ett tryck pa framsidan som jag tvivlar pa tal strykning speciellt bra)? Eller vad?? Med paniken i sken kollade jag i föräldrarnas garderober. Först rakade jag hamna i Pappa Alvs. Där, till min stora förvaning hittade jag mina volleybollbyxor! Med mina initialer pa. Vad fasen, hade hon gömt dem ocksa? Sa jag hoppar bort till Mamma Alvs garderob och hittar under ett av hennes linne min egen gula, fina, vackra tröja. Sa, städerskan hade gömt den där. Tur att jag hittade allt i alla fall. Men ska försöka undvika att hon kommer i kontakt med mina kläder i fortsättningen.

Nu ska jag försöka göra mina läxor, trots huvudet som värker. Far väl se hur bra det gar.

Följande skrivs nu:

Jag har ännu mer ont i skallen nu. Barnen gör det inte lättare direkt. Hämtningarna i skolan och framför allt bilresan hem tär pa ens talamod till max. Ha bältena pa er för fasiken! Jag kör inte om de inte har pa sig det. Sa är det bara. Nu maste jag öva inför ett test i morgon. Redan liksom. Tur att Pappa Alv är hemma och kan se till skitungarna.