Mitt liv som au pair

Jag tror att jag kan ha drabbats av en släng förvirring igar. Jag glömde skriva att inledningen i gardagens blogg var svar pa Emilys kommentar. Sa nu vet alla varför jag började som jag gjorde.

Idag var jag inne i Alcalá igen, men själv den här gangen, Manu är pa Irland och hälsar pa sina vänner där ett par dagar. Alltsa skulle jag klara mig själv idag hade jag tänkt. Det regnade förresten idag! Fick ga med paraply. Sommaren i Spanien är även den pa väg mot höst nu.

Allting gick faktiskt ganska bra idag. Jag har fatt prata spanska hela tiden eftersom ingen kan engelska. Jag skulle försöka fixa ett spanskt telefonnummer, och Manu hade sagt att Telefonica var bäst och billigast, sa tja, jag letade reda pe en sadan affär och framförde mitt ärende, pa spanska. Jag tror att hon förstod vad jag var ute efter, men vad jag förstod sa hon att jag inte kunde köpa det där, sa nehe, jag gick vidare. Letade reda pa en ny affär, fragade efter det där istället, pa spanska sa klart, men inte heller där kunde jag köpa det. Men den här kvinnan var trevligare och sa att jag var tvungen att ga till en annan speciell affär, och hon gav mig en vägbeskrivning. Det tog dock en liten stund innan jag till slut hittade den. Väl där sa de att jag inte kunde fixa det förrän pa mandag, fraga mig inte varför, för det fragade jag inte. Hade inte fattat svaret ända säkert. Haha. Sa jag far alltsa aka in till Alcvalá pa mandag igen. Visserligen har jag inte sa mycket annat bättre för mig, sa det är lika bra att ha nagot inplanerat redan.

Jag köpte även vykort idag. Jag lyckades till och med fraga mannen i den lilla söta affären om han inte hade frimärken, men nepp, det var man tvungen att köpa pa posten. Sa da vimsade jag runt tills jag hittade den ocksa. Väl där fick jag vad jag ville ha. Bra va?

Dessutom köpte jag tre nya pennor, för de jag hade med var sa daliga.

Fast det viktigaste ärendet jag hade var dock att betala startavgiften till skolan. Jag hittade dit utan problem (wow!) och sekreterien kom ihag mig. Jag skulle betala 65 euro, och det trodde jag att jag hade, men när jag stod där visade det sig att jag bara hade 60! Men det gick bra sa länge ända sa hon. Sa, hon fick mina 60 euro, och sen stod jag pa gatan med bara 5 cent kvar i planboken. Bussen hem kostar 1.35 euro, vilket innebar att jag drabbades av halvt panik. Hur fase skulle jag ta mig hem? Skulle jag behöve leta reda pa en mugg och försöka tigga pengar som andra pa gatorna gör? (Manu sa att de gör det för att de vill, de kan fa hjälp med allting om de vill, men de väljer hellre att tigga pa gatan, trögosar) Jag beslutade mig dock för att först och främst testa om mitt kort funkade i bankomaterna här. Jag var inte alls säker pa det nämligen. Har bara Maestro (inte Mastercard) och ett kreditkort som man inte kan ta ut pengar med. Sa funkade inte Maestrot sa fick jag försöka komma pa nagot annat sätt att komma hem pa. Sa klart tog det en stund innan jag hittade en bankomat (varför är det alltid sa att när man letar efter nagot sa finns det ingenstans, men när man inte behöver det kryllar det av det?), och där skulle mitt öde bestämmas. Som tur var funkade det, och jag fick mina 20 euro (som var det minsta jag kunde ta ut). Puh! Det var efter det jag började shoppa loss, dock hela tiden säker pa att jag hade pengar kvar till bussen.

Nu sitter jag och vämtar pa att familjen ska komma hem. De skulle köra direkt fran jobbet, sa jag behövde inte bekymra mig för att passa nagon hämtningstid i skolan.

Förresten, idag gjorde jag min egen lunch för ovanlighetens skull. Jag hittade inget i kylen som jag ville ha, sa jag kokade ihop minipasta (spaghetti pa 2 cm) blandat med makaroner i olika färger. Till det hade jag tomat, sallad och riven ost. Blev rätt gott. Enkelt och smidigt, och jag kunde äta hur mycket jag ville. Plus att jag tog en halv kaka, en "brödbit" med socker pa, och tva Maraboubitar till efterrätt. Lyxigt värre. Haha. Men nu börjar jag bli hungrig igen, kanske ska ta en frukt innan övriga kommer hem.