Mitt liv som au pair

Det är inte alltid en dans på rosor, det här med att vara au pair. Läget såg ut som så här:

Det var onsdag (idag alltså) och duschdag för barnen. Ibland går det smidigare än smidigast, men ibland får man kämpa lite extra. Idag var en blandad dag.

Alvita duschade snabbt och helt problemfritt, nöjda och glada var vi.

Sedan var det Alvatos tur.

Han ville inte alls. Han ville spela på sin älskade dator men jag sa bestämt nej till det, eftersom det var tvagning som gällde. Han blev surer och ilsker och arger, för att tala lite dialekt, och jag försökte banka lite vett i honom, dock inte bokstavligt som han faktiskt gjorde med mig. Han brukar hota med att slå och sparka på alla han är arg på, men det brukar mest vara tomma hot och när han väl gör slag i saken brukar det inte vara så farligt, men idag lyckades han rätt bra. Det vill säga, han fick in ett knytnävslag över munnen på mig och utan att kunna hejda mig blev jag tårögd av både smärtan och förvåningen och slängde ur mig: "Alvato! That really hurt!" och han svarade "It really hurt!?" och började storlipa (han grät i princip redan innan. Jag slängde ur mig "The shower! Now!!" och han sprang iväg som ett skott. Han grät hysteriskt, jag vet själv hur hemskt det är när man får sina föräldrar (jag räknar in mig i den kategorin just i den här situationen) ledsna och man blir ännu ledsnare själv. Så, jag fick torka mina egna tårar och gå upp och trösta honom och säga till honom att det är just därför jag inte vill att han ska slå på någon, för rätt som det är skadar man den andra personen på riktigt. Och så la jag till att eftersom han ätit så perfekt i skolan (de får ett slags matbetyg varje dag och han har haft max flera dagar på sista tiden) så är han starkare än vad han tror och därför måste man ta det lite försiktigare. Det hela slutade i alla fall bra och han duschade helt problemfritt.

Jag har även försökt prata vett med Alvita. Hon säger tjockis, dummer och liknande till varenda människa i närheten. Jag tycker inte alls att det är trevligt och jag försökte även få henne att inse att hon måste behandla andra med mer respekt, inklusive mig. Hon brukar säga att hon alltid är arg på mig för att jag hämtar dem efter skolan, men då förklarar jag Varför det är så. Att hennes föräldrar måste jobba för att få pengar för att kunna köpa mat, kläder och leksaker och allt annat som behövs. Och att jag är väldigt snäll mot henne, men att hon inte är det tillbaka, och bla bla. Jag får nog ha lite tålamod med lilla damen, som kan växla mellan att vara myspysungen nummer ett och ett farligt och argt monster och ett storgråtande vattenfall.

När jag hade den här diskussionen med Alvata sa jag bland annat att jag tycker faktiskt att jag är snäll och lyckas rätt bra med det, och då sa Alvato att "ja, med mig lyckas du i alla fall" (visserligen bara för att 15 minuter senare slå till mig på käften, men ändå, det räknas inte här).

Men, jag är som sagt optimist och positiv, och ser de där små stunderna när man får bekräftelse på att det man offrar och gör för de små liven faktiskt kanske betyder något för dem, som det som är viktigt. Alla barn är barn, och är hur mysiga som helst när de är på det humöret, och små djälvar när de vill det. Det gäller bara att fokusera på de bästa stunderna för att kunna överleva momenten då man helst vill försvinna bort. Det är bara att acceptera att det är så, och när man gjort det, ja, då tror jag att man är en bra au pair.