Mitt liv som au pair

Jag som trodde att den här bloggen sjungit färdigt sista versen. Det hade den visst inte.

Familjen Alv har nämligen fått oväntade bekymmer och ringde mig idag när jag var i duschen. Mamma Alv hade pratat in ett meddelande om att hon gärna ville prata med mig om jag hade tid. De hade även skrivit ett mail där de frågade om jag kunde tänka mig att komma ner och jobba hos dem i några månader fram till jul.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Naturligtvis vill jag jättegärna hjälpa dem och att de inte ska behöva ha problem med hur de ska klara av barnen och så, men samtidigt hade jag ju verkligen ställt in mig på Australien. Dessutom får jag ju börja om från början med kompisar, jag känner ju inte en kotte nu längre eftersom alla har åkt vidare till sina egna länder. De enda jag känner är ju föräldrarna i barnens skola, men de umgås jag ju inte med på fritiden direkt. Jag skulle kunna börja i min egen skola igen, men det är dyrt och jag vet inte om det är värt det. Visst, man kan alltid förbättra sig ännu mer och jag får något att göra på förmiddagarna. För åker jag ner utan att gå i skolan är förmiddagarna tomma, utan kompisar och utan skola.

Dessutom är jag ju så himlans inne på Australien, som sagt var. Jag har fixat nytt pass och nästa vecka skulle jag ordna visum tänkte jag. Om jag nu istället åker till Spanien igen försenas alla mina Australienplaner.

Frågan är alltså, vad f*n ska jag göra?

Jag tänkte sammanfatta allt lite snabbt här, om det nu är möjligt.

Efter mina två besök i Spanien kan jag säga några saker om landet:

1. Jag ÄLSKAR Andalusien! Jag var i Sevilla två gånger, jag har varit i Córdoba och Málaga, samt på 9 olika platser i Cádiz (inklusive Gibraltar). Även om Madrid och runt om kring är trevligt så föredrar jag södra Spanien, kanske för att jag gillar palmerna och stranden där. Skulle inte alls ha något emot att ha ett hus på spanska sydkusten. (Jag har ju dessutom varit i Valencia på östkusten, men de södra delarna är ändå trevligare enligt mig.)

2. Jag har egentligen inte lärt känna så många spanjorer som jag trodde att jag skulle, inte i min egen ålder i alla fall, men de jag lärt känna har varit öppna och trevliga. Jag har i alla fall fått flera vänner över hela världen som jag hoppas kunna hålla kontakten med lääänge. Dessutom har ju min spanska utvecklats rejält. Efter 10 månader i Spanien och jag pratar i princip flytande (och jag försöker hålla i det genom kontakten med mina kompisar och genom att lyssna på spansk radio här hemma).

3. Jag fullkomligt avgudar det spanska klädmärket Stradivarius! Upptäckte det första gången på Teneriffa för ett par år sedan, och min kärlek har bara vuxit. Dessutom ökats med märken som Pimkie (även om jag faktiskt tror att de är franska) och Mala Mujer.

4. Trots att jag varit vegetarian i två områden som präglas av kött (Madrid) och fisk (Andalusien) har det gått bra att få i sig ordentlig mat. Jag älskar Tortilla de patatas och har lärt mig uppskatta en mängd grönsaker och matvaror som inte används alls på samma sätt i Sverige (tex aubergine som jag ätit flera gånger i Spanien men i princip aldrig i Sverige, och linser som används flitigt i det spanska köket).

5. Det spanska nattlivet bankar ner det svenska i golvet så det smäller om det. Man går inte ut förrän tidigast efter 12, men folket börjar inte komma förrän vid 2-tiden, och sedan håller man på till 6 på morgonen. Att de spanska killarna dessutom dansar ungefär fem miljoner gånger bättre än de svenska gör inte saken sämre. Ett annat plus är att på de inte så flashiga (men fortfarande väldigt bra) ställena är det gratis inträde, och även på de mer flashiga är garderoben gratis. Tänk om det vore så här hemma!



Det finns så klart mycket mer att ta upp, men det gör jag inte. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde den här resan, jag har fått ut så mycket av det och skulle råda alla som vill att ta chansen och faktiskt åka iväg. Just nu står jag lite i ett vägskäl, där jag inte vet exakt vad jag ska göra med framtiden. Det blir antagligen en resa till Australien, men dock inte som au pair. Jag kommer starta upp en ny blogg så småningom och kommer länka till den när det väl händer.

Jag vill tacka alla som följt med mig på den här resan, och om någon har frågor om hur det fungerar att vara au pair i Spanien står jag gärna till tjänst. Bara för att jag inte skriver i bloggen längre betyder det inte att jag ska gå och dra ett täcke över det gångna året, snarare tvärt om. Jag delar gärna med mig av erfarenheter och tips till alla som vill.

Än en gång, tack, och på återseende!

Till slut kom jag ändå med tåget och fick min plats. Jag hade råkat få en plats i den tysta vagnen, men jag tyckte bara att det var bra eftersom då skulle jag få lugn och ro efter en helt upp- och nervänd dag. Det visade sig dock att jag skulle få gruvligt fel i den frågan.

Mitt emot mig satt en man från okänt land, jämte honom satt en ung dansk kille och fönsterplatsen jämte mig var till en början ledig. Den danska killen hade uppenbarligen själv valt att sitta i den tysta vagnen för han satt och pluggade samtidigt. Rättare sagt, han Försökte plugga, men det gick inte så bra. En familj med tre små barn som i likhet med mannen mitt emot mig inte var från Sverige. Tillsammans med dem hade en äldre svensk herre hamnat och han pratade vilt och glatt med den här familjen. Han var helt klart inte medveten om att det var en tyst vagn, och det var inte de heller visade det sig.

Den danska killen tittade på mig och sa lite ironiskt att han trodde att det här skulle vara den tysta vagnen, och även mannen höll med att det var förskräckligt. Vi skrattade lite och kände någon form av samhörighet där i hörnet där vi satt och hoppades att de skulle tystna. Efter en stund kom en kontuktörska och sa till dem att de var tvungna att sänka ljudnivån och respektera att folk kanske ville sova och ha det tyst omkring sig. Då sa familjen att de hade köpt de sista biljetterna och att de inte valt platserna själva, men faktum är att om man hamnar i den tysta vagnen bör man respektera det ändå. Så till slut blev det lite tystare i alla fall.

Det var dock inte slut på livligheterna i vagnen. En skröplig man fick sätta sig jämte mig efter att ha fått hjälp dit av en konduktör, eftersom mannen hade svårt att stå upp i tåget, eller något i den stilen. Han höll sig visserligen lugn, men tappade ner sina glasögon på golvet en gång, så då fick jag plocka upp dem åt honom.

Rätt som det var for dock en väska ner från hyllorna ovanför sätena. Den ramlade rakt på en kvinna som fick ett jack i pannan och började blöda. Som tur var fanns konduktörerna i närheten och fixade ett litet tryckförband åt henne, samt ringde till ambulansen. Därför blev vi stående i Lund en stund medan vi väntade på ambulanspersonalen. När de väl kom in i vagnen och tittade på henne reste sig herren jämte mig upp och ville gå på toaletten. Det fanns naturligtvis inte plats för detta i och med att korridoren var full av människor redan, men det bekymrade inte mannen. Han försökte komma förbi, men en av konduktörerna sa till honom att han får vänta med att gå på toa tills allt var ordnat med väskoffret först.

Efter vårt stopp i Lund kom vi så till slut iväg igen, den här gången utan problem. När jag hoppade av tåget mötte pappa upp mig, och så var jag hemma ännu en gång.

En annan rolig sak jag kan berätta är att på flygplatsen i Madrid såg jag en kille som liknade en som gick i min gymnasieklass. Han såg ut som honom och hade samma klädstil, och det roliga är att denna kille är från Chile, så jag tänkte att han kanske varit där och hälsat på och mellanlandat i Madrid. Men sedan tänkte jag inte mer på det, förrän jag såg honom på tåget från Köpenhamn. Han satt nämligen jättenära mig, men jag vågade inte fråga om det var han. Det ångrar jag lite i efterhand, det hade varit coolt om det faktiskt varit han. Jag hade planerat att fråga om han hade hoppat av på samma ställe som jag, men han gjorde inte det, så därför blev det inget med det.

Nu är jag klar med allt om Spanienresa nummer två. Blev som sagt rätt mycket, men har fortfarande mer att säga i i alla fall ett inlägg till, hihi.

Jag letade reda på gaten och ställde mig i kön. Precis i rätt tid, 13.00, började vi gå om bord, och sedan gick allt som smort. Resan gick bra och flygvärdinnorna (och flygvärden) var svenska (en fördel mot Spanair där de vanligtvis är spanska) och kaptenen var dansk.

Jag hade bokat en tågbiljett hem från Köpenhamn, men skulle missa det med en liten marginal, det skulle gå 16.36 och jag skulle landa 16.45. Därför hade jag pratat med mamma och hon hade kollat upp att nästa skulle gå 18.36 och det skulle jag förhoppningsvis hinna med.

Mitt lilla nöt var dock lite förvirrad av all stress och tänkte helt fel, vilket skulle visa sig senare. Jag tänkte att jag bara skulle ha 45 minuter på mig på Kastrup, så därför köpte jag en muffins, en choklad och en vattenflaska på flygplanet, eftersom jag antagligen inte skulle hinna äta någonting i Köpenhamn. Jämte mig på planet satt för övrigt ett danskt ungt par i ungefär min ålder som jag pratade med. Min danska är inte superbra, jag är mer inne på norksa, tack vare Pappa Norrman från Alvato och Alvitas skola, men vi klarade av att samtala ändå. Trevligt.

Väl på Kastrup hade jag fortsatt flyt med min väska. Jag fick den väldigt snabbt, men medan jag väntat på den hade jag hunnit äta upp mitt lilla flygmellanmål. Därefter skyndade jag vidare mot tågen och fixade min biljett. Jag tittade snabbt på klockan och kom fram till att jag hade ungefär 20 minuter på mig innan avgång, så jag letade reda på en liten kiosk och köpte en avokado-ost-tomat-macka, var sådär, men den slank ner ändå för jag var fortfarande rätt hungrig.

När jag satt där och åt min macka tittade jag på klockan igen, och då slog mig att klockan var bara kvart över fem, och inte kvart över sex som jag hela tiden tänkt. Jag hade alltså tänkt fel på en hel timme och stressat ihjäl mig i onödan. Jag fick således vänta på tåget i en timme extra, men det gick bra ändå.

Det blev en hyfsat tidig lördagsmorgon eftersom jag var tvungen att vara på flyplatsen senast 10, planet skulle gå 11.10 och jag var inte så där jättesugen på att missa det. Jag sa hej då till Mamma Alv medan barnen fortfarande sov, och sedan åkte jag och Pappa Alv iväg mot Madrid.

Incheckningen gick bra (kan också tilläggas att den här gången skulle jag flyga med Spanair), trots att jag inte hade med min biljett. Jag hade ju bokat min plats, så hon hade det i datorn ändå. Jag gick igenom poliskontrollen efter att ha sagt hej då till Pappa Alv, och letade reda på gaten. Tjejen i incheckningen hade gett mig ett gatenummer, men så klart hade det ändrats, vilket jag som tur var kollade upp innan.

Där satt jag i alla fall och väntade och 10 minuter innan boardningen tänkte jag gå på toa,och går förbi en informationstavla på vägen. Letar reda på min flight och ser till min förskräckelse att gaten är ändrad igen, så då fick jag eld i baken för att leta reda på den nya gaten, plus en toalett i närheten. Gaten hittade jag, men toalett fick jag springa runt efter. Till slut kom jag i alla fall tillbaka till rätt gate, och människorna stod redan i kö, men ingen hade börjat boarda ännu. Jag ställde mig där och väntade, och väntade, och väntade.

När klockan blivit 11.15, alltså fem minuter efter avgångstid, kom det en flygvärdinna och sa att flyget blivit inställt. INSTÄLLT! Jag visste redan innan att Spanair haft många förseningar och till och med inställda flyg, men jag blev minst sagt chockad. Nu visste jag ju inte hur jag skulle komma hem. Vi blev meddelade att vi skulle gå och hämta ut våra väskor igen, och sedan gå upp till första våningen igen och prata med Spanair där för att få reda på vad som skulle hända.

Som tur var fick jag min väska supersnabbt och kunde sedan springa rätt till Spanairs "klagobås" ,som jag döpte det till. Jag visste nämligen var det var, så det var inga problem att hitta dit. Jag kom dit bland de första och slapp således en lång kö. Under den här tiden pratade jag med mamma på telefon ett flertal gånger och var minst sagt upprörd och ledsen. Det är inte speciellt kul att vara strandad på en stor flygplats utan att veta vad som kommer hända. Mamma skrämde upp mig ännu mer med att säga att jag kanske skulle få ta in på hotell! Som tur var blev det inte så. Jag fick en ny biljett till klockan 13.30, så det var inte speceillt mycket väntetid. Jag frågade även efter ett deklarationspapper, för det delar de nämligen inte ut om man inte ber om det. Så snåla är de, självklart vill de inte att passagerarna ska veta om att de kan klaga om de är missnöjda.

Jag skyndade mig till Spanairs incheckning igen och det var inte speciellt mycket folk i den kön heller än. När jag kom fram berättade jag vad som hänt och visade min nya biljett. Men då visade det sig att jag skulle åka med SAS den här gången (Spanair är ju SAS dotterbolag så de delar på flygen), så då var jag tvungen att gå till SAS incheckning och hamnade i en superlång kö. Där satt jag på min väska och fyllde i deklarationspappret medan kön sniglade sig framåt. Tiden gick och jag blev mer och mer stressad, jag ville ju inte missa planet.

Till slut hade jag i alla fall checkat in min väska för andra gången den dagen och samtidigt hade jag frågat hur jag skulle göra med min vinflaska. Jag hade nämligen köpt ännu en flaska inne på flygplatsen när jag var där tidigare, och som bekant får man inte frakta in vätskor hur som helst nu för tiden. Jag hade ju visserligen köpt den på flygplatsen och visste att jag hade kvitto på det, så det borde inte vara något problem. Jag fick reda på att jag var tvungen att ta det med kontrollen där nere, så då fick jag göra det, men först var jag tvungen att lämna in mitt klagopapper i klagobåset hos Spanair.

Det var jättemycket folk där fortfarande, så panikstressen steg. Det började närma sig boardning igen, och jag hade inte mycket tid på mig att ta mig fram till luckorna. Därför sprang jag efter lite väntetid i kön före och lyckades lämna in mitt papper med 10 minuter till godo.

Sedan blev det språngmarch ner till poliskontrollen. Med andan i halsen och boardingpasset i högsta hugg kom jag springande och frågade första bästa kontrollant vad jag skulle göra med min vinflaska. Han skickade vidare mig till två tjejer som stod beredda att hjälpa folk. De sa att det var ingen fara om jag hade kvittot till hands. Naturligtvis hittade jag inte det det mitt i stressen, så jag rotade runt i väskan efter det som en galning.

Rätt som det var skrek en man jämte mig ut på engelska och frågade varför i hela friden han inte fick gå därifrån ännu. De två tjejerna, som strax blev tre, tittade på mig och frågade vad han sa. Jag pratade nämligen spanska med dem, och de förstod inte vad han sa. Så då fick jag tolka mellan spanska och engelska, och det visade sig att den förste kontrollmannen sagt till att han skulle vänta där, men ingen visste varför egentligen. Den stackars mannen var även han stressad och sa att han skulle missa sitt plan om han stod där längre, så han fick fritt att gå därifrån, eftersom han inte hade någon anledning att stå där egentligen. De tre kontrolltjejerna fråga mig om han var min pappa, men jag sa att jag inte ens kände honom och tackade för hjälpen och sprang vidare.

Jag vet att jag borde ha skrivit för en evighet sedan, men det har helt enkelt inte känts så värst kul, det innebär ju eventuellt att jag skriver på sista versen i den här bloggen. Jag tror det kommer bli rätt mycket, så tänkte dela upp det i lite olika delar. Hur som haver tänkte jag börja med att avsluta tiden i Cádiz och Madrid.

De sista dagarna i Cádiz var det inte strandväder en enda dag, så det var bara poolen som gällde. Det var nämligen så blåstigt att sanden kunde göra skada om man vistades vid havet, men det gick bra ändå. Just nu minns jag inte om vi gjorde något särskilt de där sista dagarna, mer än att den allra sista dagen åkte vi äntligen in till själva Cádiz, så jag fick se den också till slut. Därefter åkte vi in till Jeréz och flygplatsen. Jag skulle åka till Madrid på kvällen och Mamma Pat skulle hämta mig på flygplatsen där.

Avskedet med familjen i Cádiz var lite sorgligt, för jag trivdes verkligen toppenbra med dem. Det hela gick ju mest ut på att vi gick till stranden, poolen och gjorde utflykter. Dessutom betalade jag ju ingen mat över huvudtaget, de köpte ett par strandskor och en bok till mig, plus att de egentligen hade velat köpa något mer när vi var i Tarifa, och som grädde på moset fick jag en väldigt bra lön för det hela. Så nästa augusti jag inte har något för mig vet jag definitivt vad jag skulle vilja göra!

Flyget till Madrid gick bra, även om jag var supernervös. Jag kom på mig själv med att sitta och hålla tummarna i starten. Jag var så klart orolig eftersom olyckan på Madrids flygplats fortfarande kändes väldigt nära och skrämmande. Men som tur var gick allt jättebra. (Övrig information är att jag flög med Iberia, och inte Spanair som drabbades av olyckan.)

Jag åkte hem med Mamma Pat och Jav och Lin (hennes barn för den som inte minns), och båda två kom ihåg mig, även om Jav tyckte att jag pratade annorlunda, haha. Jag spenderade kvällen med dem och Paq och mer intressant om det finns inte att säga.