Språkligt inlägg
Jag hade glömt bort en sak igårkväll, barnen och Felip skulle iväg, men Maria skulle ha möte med en annan familj (long story) här hemma i morse, så reslutatet blev att jag inte alls varit ensam hela dagen. Visserligen var det bara pappan från den andra familjen som kom hit, men det störde ändå mina ensamma planer en aning.
Fast hela eftermiddagen har jag varit ensam i huset. Så skönt att kunna dra på lite musik och bara sjunga eller titta på massa avsnitt av Svenska New Yorkfruar, eller plugga katalanska.
Katalanska är för övrigt ett språk som jag både hatar och älskar samtidigt.
För att till exempel säga "Det verkar roligt" säger man "Em sembla divertit" (= det verkar roligt för mig, typ). Samma sak med "Jag heter Anna" som blir "Em dic Anna" (= jag kallar mig Anna). Det där "em" är alltså mig på svenska. På spanska fungerar det precis likadant men man skriver tvärtom, alltså "Me llamo Anna" osv.
Skillnaden mellan spanskan och katalanskan är dock att man föser ihop orden om det är en vokal inblanad i den katalanska meningen. Exempelvis "M'agrada el gat" (= katten tilltalar mig, eller enklare sagt, jag gillar katten) medan man på spanska struntar i att det finns en vokal och skriver det "Me hace pensar en Australia" (= det får mig att tänka på Australien), där h:et är stumt och alltså gör att ordet börjar på vokalljud.
Inga konstigheter med det. Förrän jag stöter på ett exempel i min bok där de skriver "Tant me fa". ME! På katalanska! (Meningen betyder för övrigt ungefär "Det spelar ingen roll för min del".) Med hjälp av Felip (som nyss kommit hem) letar vi fram en förklaring i deras gamla grammatikbok. Dess förklaring lyder: I populära uttryck eller fraser kan man använda "me". Ingen hänvisning till grammatiska regler eller liknande, utan helt enkelt är det så folk pratar och därmed är det accepterat.
Det här får mig att tänka på Fredrik Lindströms bok "Världens dåligaste språk", som jag både älskar och hatar, av precis samma anledningar som jag har delade känslor för katalanskan.
Han menar att man inte bör tänka så mycket på vad som är rätt eller fel i ett språk, utan låta impulsiviteten att säga något styra. Tyvärr finns det besserwissrar och språkpoliser (varav jag är en av dem, det heter inte "jag är bättre än dig" utan "jag är bättre än du") som håller hårt på reglerna och som gör utvecklandet av ett språk svårare. Men faktum är att språk ständigt förändras, och alltid till det bättre. Hur skulle det vara om vi fortfarande skrev hvit och gästgivfaregård?
Hans bok är läsvärd, och även om jag inte håller med om allt han skriver så förstår jag ändå vart han vill komma. Han skulle säkert gilla katalanska eftersom katalanerna pratar som de vill, och efter hand blir det tillräckligt utspritt att det till och med hamnar i grammatikböckerna, utan vidare förklaring.
Fast hela eftermiddagen har jag varit ensam i huset. Så skönt att kunna dra på lite musik och bara sjunga eller titta på massa avsnitt av Svenska New Yorkfruar, eller plugga katalanska.
Katalanska är för övrigt ett språk som jag både hatar och älskar samtidigt.
För att till exempel säga "Det verkar roligt" säger man "Em sembla divertit" (= det verkar roligt för mig, typ). Samma sak med "Jag heter Anna" som blir "Em dic Anna" (= jag kallar mig Anna). Det där "em" är alltså mig på svenska. På spanska fungerar det precis likadant men man skriver tvärtom, alltså "Me llamo Anna" osv.
Skillnaden mellan spanskan och katalanskan är dock att man föser ihop orden om det är en vokal inblanad i den katalanska meningen. Exempelvis "M'agrada el gat" (= katten tilltalar mig, eller enklare sagt, jag gillar katten) medan man på spanska struntar i att det finns en vokal och skriver det "Me hace pensar en Australia" (= det får mig att tänka på Australien), där h:et är stumt och alltså gör att ordet börjar på vokalljud.
Inga konstigheter med det. Förrän jag stöter på ett exempel i min bok där de skriver "Tant me fa". ME! På katalanska! (Meningen betyder för övrigt ungefär "Det spelar ingen roll för min del".) Med hjälp av Felip (som nyss kommit hem) letar vi fram en förklaring i deras gamla grammatikbok. Dess förklaring lyder: I populära uttryck eller fraser kan man använda "me". Ingen hänvisning till grammatiska regler eller liknande, utan helt enkelt är det så folk pratar och därmed är det accepterat.
Det här får mig att tänka på Fredrik Lindströms bok "Världens dåligaste språk", som jag både älskar och hatar, av precis samma anledningar som jag har delade känslor för katalanskan.
Han menar att man inte bör tänka så mycket på vad som är rätt eller fel i ett språk, utan låta impulsiviteten att säga något styra. Tyvärr finns det besserwissrar och språkpoliser (varav jag är en av dem, det heter inte "jag är bättre än dig" utan "jag är bättre än du") som håller hårt på reglerna och som gör utvecklandet av ett språk svårare. Men faktum är att språk ständigt förändras, och alltid till det bättre. Hur skulle det vara om vi fortfarande skrev hvit och gästgivfaregård?
Hans bok är läsvärd, och även om jag inte håller med om allt han skriver så förstår jag ändå vart han vill komma. Han skulle säkert gilla katalanska eftersom katalanerna pratar som de vill, och efter hand blir det tillräckligt utspritt att det till och med hamnar i grammatikböckerna, utan vidare förklaring.
Kommentarer
Postat av: Mammica
Franskan säger också "jag kallar mig Mammica". Och ja, jag vet att språket förändras hela tiden, men man behöver ju inte ta till sig alla dumheter ändå. De suger...
Trackback
