Mitt liv som au pair

Så där, nu har jag en liten stund innan jag tänkt gå och lägga mig. Imorgon ska vi på bergsvandring, vilket kommer bli sviiiiiinkallt. Antagligen -20 grader Celcius och vem vet, det kanske blåser och snöar också, så det gäller att pälsa på sig ordentligt. Tur att jag har med mig termobyxor, kängor, tjocka stumpor och en mössa från Nepal. Det borde duga.

Idag har vi inte gjort så himlans mycket. Vi har mest åkt runt i bilen, detta eftersom Seoul är så ofattbart stort och det tar en timme att bara ta sig dit man ska. Virrar man dessutom kring lite för mycket, ja, då tar det ännu längre tid.

Vi var i alla fall och tittade på två palats till, men alla ser i princip likadana ut, så det börjar bli lite tråkigt. Tur att vi inte har så mycket kvar att se vad det gäller palats. Vi åt lunch och sedan åkte vi till en jättestor bokaffär och gled runt ett tag.

Min kamera har dessutom blivit inlämnad för tillfixning. Det kommer kosta gratis. Tur att jag befinner mig i Samsungs hemland och att allt är så billigt här. Jag kanske till och med borde köpa en helt ny kamera när jag ändå är här. Min telefons batteri är däremot fortfarande ofixat, men den behöver jag inte ändå. Bara för att räkna valuta och checka tiden.

Nu över till gårdagen. Jag minns ju inte direkt vad jag skrev igårkväll, men ska försöka ge en liten sammanfattning av det hela.

Vi var alltså på Lotte World. Jag, Hee, Su (Hee's kompis) och Su's kompis. Fyra tjejer och en jätterolig dag. Vi åkte massa attraktioner och hade superkul ihop. Men det allra roligaste var en ukrainare. Han dansade i en show och efteråt fick man ta bilder tillsammans med dansarna, så vi sprang efter viss tvekan fram till honom (då visste vi ju inte att han var från Ukraina). Han sa till mig att han trodde att jag var från Californien. Haha liksom. Så jag förklarade att jag var från Sverige och frågade var han varifrån, och det var då vi fick reda på hans ursprung. Sen var det inte mycket mer med det.

Förrän vi kollade på paraden på kvällen där han också var med. Han gick först i ledet så det var lätt att se honom, och han skrattade när han såg oss.

Sedan gick vi ut utomhus och åkte några attraktioner, men det var för kallt så vi gick in igen. Bara för att inse att vi precis missat en show på scenen, så vi satte oss besvikna ner på en av bänkarna medan ridån gick ner. Då plötsligt kom ukrainaren fram till oss och började prata med oss (läs: mig)! Fast utan smink och i vanliga kläder. Då fick vi reda på vad han hette (men det har jag glömt bort nu) och att han jobbat där i fyra månader. Han verkade trevlig och han frågade till och med om vi skulle dit imorgon (idag) också, vilket vi naturligtvis inte hade tänkt. Och tja, nu kommer vi väl aldrig se honom igen. Men det var kul.

Det är andra gången som en främling närmat sig oss under tiden här. Jag vet inte om jag skrivit om Eric tidigare, en sydafrikansk kille som började prata med oss när vi var i Seoul Tower. Men det är nog inte sista gången det händer i Korea. Alla utlänningar dras till varandra eftersom det är så lätt att se vem som inte hör till lokalbefolkningen.

Jag bör väl egentligen skriva något om trippen söderut, men det orkar jag inte göra nu. Så det får bli senare, för vi ska upp tiiiiidigt imorgon. Det tar fyra timmar med buss för att komma dit vi ska, och sedan ska vi vandra i fyra timmar. Jag känner redan hur kallt det kommer bli. Burrr! Hoppas jag kommer hem med alla fingrar och tår i behåll!