Här är jag
Det finns ingen bra ursäkt eller förklaring. Jag bara försvann från bloggvärlden helt och hållet. Alldeles för länge.
Jag kanske inte ens minns hur man bloggar längre. Det går ju så snabbt inom tekniken idag att man knappt hinner med. Iphone hit och skrivplatta dit. Say what?
Jag kanske ska förklara min tanke där med att jag var och hälsade på min gamla gymnasieskola förra veckan, och då slog det mig att jag var fyra år äldre än de som är äldst där nu. Och jag fick bara pratat med två av mina gamla lärare. Så snabbt går tiden utan att man märker det.
Nu tillbaka till där jag lämnade er förra gången. Ni tappra läsare som inte tappat hoppet om min återkomst. Jag har ju faktiskt bevisat tidgare att jag alltid faller tillbaka i bloggandets stora svarta hål.
Jag kom alltså hem till Sverige 18 april, eller 19, jag minns inte ens rätt datum längre, så länge sedan känns det. Så långt bort i antikens historia.
Sista natten i huset var bra vill jag trots allt minnas. Familjen hade ju gett sig av och jag var ensam i stora huset för första gången. Tills jag mötte upp en tjej från katalanskan. Jag minns inte om jag skrivit om henne tidigare men hon är några år yngre än jag (fast ser äldre ut) och kommer från Honduras. Vi sattes oss på ett café och smygtittade bort mot fruktaffären. Det såg stängt ut vilket förvånade oss, men strax innan nio (tror jag) gick vi bort dit och möttes av en stängd dörr, men med ljusen tända. Min impulsiva kompis knackade helt sonika på och då dök fruktkillen naturligtvis upp och öppnade för oss. Så då blev det ett sista avsked till honom.
Därefter fortsatte vi hem till mig och väntade in Maya och hennes kompis som var på besök. Vi skulle nämligen fixa lite att äta tillsammans, vilket var trevligt. Sedan gick jag, Maya och kompisen vidare till en bar och mötte upp två andra tjejer. Min katalanskklasskompis gick däremot hem. Så då satt vi där och jag kände hur tiden rann iväg. Men vid 23 bestämde jag mig ändå för att nu fick det vara slut på det roliga, sa hej då till de fyra och gick hem och förberedde hemresan till Sverige.
Så vitt jag kommer ihåg gick hemresan bra, jag minns inget speciellt med den i alla fall. Mer än att jag nog vara ganska trött.
Jag har under tiden här hemma hunnit med lite av varje. Bland annat en resa till... Barcelona!
Som en del av er vet (alla som läste bloggen i mars borde också veta det eftersom jag var hemma på kick off då) jobbade jag förra året som bussreseledare till Costa Brava, och det har jag tänkt göra i sommar också.
Förrförrförra tisdagen (borde det bli om jag tänker rätt) ringde min chef och frågade om jag kunde ta en akut resa till Barcelona istället. Jag fick bara 45 minuters betänketid. Men jag tog chansen och tackade ja. Det innebar att jag bara hade 2,5 dagar på mig att förbereda en helt ny resa (även om Barcelona ändå känns som hemmaplan), och jag sov ingenting de följande nätterna. Resan i sig gick okej, hade naturligtvis kunnat gå bättre, men jag får väl ändå anse mig som godkänd eftersom tidsbristen försämrade möjligheterna avsevärt.
Nu på lördag bär det dock av till min vanliga Costa Brava-resa. Ska bli kul att komma dit igen, och eventuellt träffa gamla bekantskaper.
Dessutom har jag pratat med familjen på Skype ikväll, båda föräldrarna och alla tre ungarna, plus att deras nuvarande franska au pair svängde förbi i bild också. Jättekul att se dem igen! De är ju bara för gulliga, mina små sötnosar. Jag ringde på Celias födelsedag för några veckor sedan och gratulerade henne, och då sa hon att hon älskade mig mer än den nya tjejen. Sådant värmer alltid, även om jag såklart vill att de ska trivas (nästan) lika bra med henne som med mig, för familjens skull.
De ska förhoppningsvis komma och hälsa på mig under nästa resa till Spanien, kanske får de till och med följa med på en av mina utflykter. Det skulle vara jättetrevligt i så fall.
Imorgon är det marknad här där jag bor, och jag ska sälja lotter för Röda Korset, så jag måste upp i hyfsad tid, och på eftermiddagen blir det in till stan för att åka buss ner till hotellet i Malmö. Och på lördag blir det alltså mot Catalunya.
Jag kanske inte ens minns hur man bloggar längre. Det går ju så snabbt inom tekniken idag att man knappt hinner med. Iphone hit och skrivplatta dit. Say what?
Jag kanske ska förklara min tanke där med att jag var och hälsade på min gamla gymnasieskola förra veckan, och då slog det mig att jag var fyra år äldre än de som är äldst där nu. Och jag fick bara pratat med två av mina gamla lärare. Så snabbt går tiden utan att man märker det.
Nu tillbaka till där jag lämnade er förra gången. Ni tappra läsare som inte tappat hoppet om min återkomst. Jag har ju faktiskt bevisat tidgare att jag alltid faller tillbaka i bloggandets stora svarta hål.
Jag kom alltså hem till Sverige 18 april, eller 19, jag minns inte ens rätt datum längre, så länge sedan känns det. Så långt bort i antikens historia.
Sista natten i huset var bra vill jag trots allt minnas. Familjen hade ju gett sig av och jag var ensam i stora huset för första gången. Tills jag mötte upp en tjej från katalanskan. Jag minns inte om jag skrivit om henne tidigare men hon är några år yngre än jag (fast ser äldre ut) och kommer från Honduras. Vi sattes oss på ett café och smygtittade bort mot fruktaffären. Det såg stängt ut vilket förvånade oss, men strax innan nio (tror jag) gick vi bort dit och möttes av en stängd dörr, men med ljusen tända. Min impulsiva kompis knackade helt sonika på och då dök fruktkillen naturligtvis upp och öppnade för oss. Så då blev det ett sista avsked till honom.
Därefter fortsatte vi hem till mig och väntade in Maya och hennes kompis som var på besök. Vi skulle nämligen fixa lite att äta tillsammans, vilket var trevligt. Sedan gick jag, Maya och kompisen vidare till en bar och mötte upp två andra tjejer. Min katalanskklasskompis gick däremot hem. Så då satt vi där och jag kände hur tiden rann iväg. Men vid 23 bestämde jag mig ändå för att nu fick det vara slut på det roliga, sa hej då till de fyra och gick hem och förberedde hemresan till Sverige.
Så vitt jag kommer ihåg gick hemresan bra, jag minns inget speciellt med den i alla fall. Mer än att jag nog vara ganska trött.
Jag har under tiden här hemma hunnit med lite av varje. Bland annat en resa till... Barcelona!
Som en del av er vet (alla som läste bloggen i mars borde också veta det eftersom jag var hemma på kick off då) jobbade jag förra året som bussreseledare till Costa Brava, och det har jag tänkt göra i sommar också.
Förrförrförra tisdagen (borde det bli om jag tänker rätt) ringde min chef och frågade om jag kunde ta en akut resa till Barcelona istället. Jag fick bara 45 minuters betänketid. Men jag tog chansen och tackade ja. Det innebar att jag bara hade 2,5 dagar på mig att förbereda en helt ny resa (även om Barcelona ändå känns som hemmaplan), och jag sov ingenting de följande nätterna. Resan i sig gick okej, hade naturligtvis kunnat gå bättre, men jag får väl ändå anse mig som godkänd eftersom tidsbristen försämrade möjligheterna avsevärt.
Nu på lördag bär det dock av till min vanliga Costa Brava-resa. Ska bli kul att komma dit igen, och eventuellt träffa gamla bekantskaper.
Dessutom har jag pratat med familjen på Skype ikväll, båda föräldrarna och alla tre ungarna, plus att deras nuvarande franska au pair svängde förbi i bild också. Jättekul att se dem igen! De är ju bara för gulliga, mina små sötnosar. Jag ringde på Celias födelsedag för några veckor sedan och gratulerade henne, och då sa hon att hon älskade mig mer än den nya tjejen. Sådant värmer alltid, även om jag såklart vill att de ska trivas (nästan) lika bra med henne som med mig, för familjens skull.
De ska förhoppningsvis komma och hälsa på mig under nästa resa till Spanien, kanske får de till och med följa med på en av mina utflykter. Det skulle vara jättetrevligt i så fall.
Imorgon är det marknad här där jag bor, och jag ska sälja lotter för Röda Korset, så jag måste upp i hyfsad tid, och på eftermiddagen blir det in till stan för att åka buss ner till hotellet i Malmö. Och på lördag blir det alltså mot Catalunya.
Kommentarer
Trackback
