Mitt liv som au pair

En väldigt händelsefattig dag idag. Sa kan lägga ut min lilla mininovell jag skrev igarkväll. Det var lite kul. Jag satt här vid datorn, och som en blixt fran himlen fick jag en mening framför ögonen. Den ville inte försvinna och sen fick jag en andra mening till den. Sa, jag var bara tvungen att stänga av datorn och ga ner till mitt rum och börja skriva. Snabbt fick jag hela storyn med slut och allt, sa det avr väldigt lätt att skriva, även om det inte blev sa langt. Har även översatt den till engelska, men väljer att bara publicera den pa svenska än sa länge. Och kommentera den gärna!

Den som väntar på något gott...

Hon såg sig om. Det rasslade till i löven när en vindpust lekte med dem. Parken var svagt upplyst. En av de få gatlamporna lyste svagare än de andra. Plötsligt blinkade den till och slocknade helt. En rysning for genom hennes kropp, men det var ingen där.

         Raskt satte hon fart igen. Hemma väntade sambon. Han skulle ha beställt pizza till dem. Redan nu kunde hon känna lukten och det vattnades i munnen av bara tanken. Lägenheten skulle vara varm och ljus, och efter pizzan, så klart med banan och curry på, skulle de kanske ta ett varmt bad i det nya bubbelbadkaret. Det skulle vara härligt. Bubblorna och skummet som täckte deras kroppar. Antagligen skulle de ha ljus tända i badrummet och allt skulle vara magiskt romantiskt.

         Rätt som det var rycktes den värmande bilden ifrån henne, och verklighetens nu blev alltför uppenbart. Det låg regn i luften och höstmörkret var påträngande tungt. Hon snabbade på stegen, men stannade upp. Något obehagligt smög sig uppför hennes ryggrad. Ofrivilligt rös hon till och vände sig om igen. Fortfarande ingen i sikte. Med oroskänslan på stadig plats i magen gick hon vidare.

         Parken kändes onaturligt tyst och stilla den här kvällen. Nästan som om den väntade på något. Med ökande hastighet önskade hon att hon var hemma, mysande med sambon.

         Några löv blåste plötsligt fram på vägen framför henne. Det såg ut som de var mitt uppe i en konflikt. Ett krig utspelade sig inför hennes ögon. Mörkret omkring henne, med ännu en gatlampa i behov av att bytas, gjorde att dessa löv verkade kusligt levande.

         Ännu en ilning for genom henns kropp, och känslan av att hon faktiskt inte var ensam blev starkare. Med en sista blick på de vissnande löven gick hon fort vidare.

         Klockan hade hunnit bli sen, och pizzorna väntade. Nu ville hon inget hellre än att komma hem.

         Mörkret kändes än mer påtryckande och det var knappt att tanken på värmen hjälpte längre. En bitande känsla gnagde sig fast i henne. Hon var inte ensam. Någon var i närheten. Paniken inom henne började göra uppror, men om hon visade det skulle hennes förföljare förstå, och inse vilket sårbart och lättfångat byte hon var.

         Som från ingenstans hoppade en katt ut på vägen. Ett skrik hördes i kvällsmörkret, hon insåg att det var hon som stått för det. Hon hade hoppat bakåt utan att tänka sig för och stod nu nästan ute i gräset. Kattens svarta päls glänste i det svaga skenet, och dess ögon verkade nästintill utomjordiska. De såg på henne med hypnos i blicken. De gula ögonen med de smala strecken till pupiller.

När hon slog upp ögonen igen fann hon sig själv liggande på marken. Fortfarande slöt sig mörkret kring henne, nästan hungrigt. Som om det ville ta med henne. Suga in henne i det, likt ett svart hål som slukar allt i dess närhet.

         Hon reste sig kvickt och skyndade hem utan problem. Hon hann inte ens fundera på varför eller hur hon hamnat på marken.

         Ljuset i lägenheten verkade välkomnande men hon kunde inte känna den värme som borde uppfylla hennes kropp. När hon närmade sig såg hon pizzorna på bordet, och hon visste att hon borde känna lukten härifrån. Hon såg sambon komma in i köket. Han pratade med någon i telefon. Nej, han ringde visst till någon som inte svarade för han la på utan att säga hej då. Han slog ett nytt nummer. Hon kunde se på hans fingerrörelser att han ringde hennes föräldrar. Varför gjorde han det?

         Hon skyndade sig uppför trappstegen och skulle just ta fram nycklarna när hon upptäckte att hon tappat sin väska. Den måste ligga kvar i parken. Hon fick hämta den i morgon bitti, eller hoppas att en vänlig själ lämnade in den till polisen.

         Hon kände på dörren, och befann sig som genom ett trollslag i hallen. Hon ropade hej men fick inget svar. Konstigt, hon hade ju sett sambon alldeles nyss.

         Obehaget och den ilande känslan dök upp igen. Något var inte som det skulle. Hon tog de få stegen som krävdes för att komma in i köket. Där på en stol satt han med armarna på bordet med huvudet i händerna. Det såg ut som han grät. Hon frågade vad som hänt, men hennes fråga förblev utan svar. Hon närmade sig honom sakta. Oron steg allt mer. Det verkade inte som han hörde henne eller märkte av henns närvaro. Hennes blick föll på maten på bordet. Curryn låg över bananerna som ett brunrött täcke, men hon kunde inte känna doften.

         Plötsligt insåg hon vad som hänt. Det skulle nog inte bli någon pizza ikväll, trots allt.