Mitt liv som au pair

Jag vet inte hur mycket jag kan skriva mer än "klassiskt tjejproblem". Om än lite mer invecklat än så, om jag får säga det själv. Det är det som det handlar om helt enkelt.

Pojke lämnar flicka ensam. Flicka är ensammast i världen och bla bla. Till saken hör att flickan och pojken är bara vänner, om än bra sådana. Pojken sa att han skulle ringa från flygplatsen, men gör det aldrig. Liknande saker har hänt innan, och det har flickan fått förklaring på. Hon godtog förklaringen eftersom den var både "positiv" och förklarande, men den här gången kan hon inte se att samma förklaring är tillräckligt god. Ingenting kan förklara tillräckligt, det är känslan som finns att hitta nu. Inte ens ett sms med ett hej då. Är det för mycket begärt?

Klassiskt dumt tjejproblem helt enkelt. Hjärtesorg och saknad och ensamhet.

Men, enligt det nypåhittade ordspråket "Det är ju lördag nästa vecka också" (som för övrigt myntades i samband med SVT:s direktsändning av Melodifestivalen) är det bara att gå vidare och leva vidare, om än så på en dröm som aldrig kommer bli sann.

Och så vill jag tacka min älskade Sara. Vad vore världen utan dig? Vad vore Jag utan Dig?