Au pair på allvar
Onsdag, dag 1
Efter skolan träffade jag Manu ännu en gång. Andra dagen i rad alltså. Men igår hade jag bilen, vilket innebar att jag kunde stanna ända tills tåget gick vid 15.30, och då hade jag planerat att köra från min tågstation till barnens skola dierkt. Det var planen.
Först åt jag och Manu tapas. Han betalade. Sedan gick vi för att äta lunch (spanjorerna är konstiga, jag var ju nästan mätt efter min tapas!), men jag visste att jag skulle dö senare på kvällen om jag inte åt mer. Så, vi gick till gamla universitetsbyggnaden och åt mat. Han betalade. Igen. Trots att jag invände. Fast det är så det går till i Spanien, den ena betalar den ena gången, och den andra gången betalar den andra. När vi satt och precis beställt in efterrätten (tro det eller ej, men jag tog en kaffe!) slängde han en blick på klockan och frågade när jag var tvungen att åka. Då visade det sig att klockan redan var 15.10, inte en chans att vi skulle hinna till tåget. Varför blir det ALLTID så när jag är med honom?? Så, jag räknade lite snabbt att om jag körde lite fortare till skolan skulle jag förhoppningsvis hinna i tid, eller vara max fem minuter sen om jag tog tåget en halvtimme senare. Så, vi avslutade måltiden och gick bort mot tåget och väntade på det, jag ville Verkligen inte missa det. Då hade det varit kört.
Jag hann i tid, som tur var. Men jag skulle inte direkt välja att köra som en äkta spanjor allt för ofta. När vi skulle hem var Alvato hemsk! Han vill med Jav hem, men jag sa nej. Sen ville han inte sitta i sin stol i bilen. Han ville absolut inte ha på sig bältet. Han bråkade och sa emot. Han var tjurig och envis. Jag gjorde precis samma sak, fast motsatt. Jag väntade, och väntade på att han skulle sätta sig. Jag hade minsann inte bråttom hem.
När han väl satt sig på plats körde jag iväg, men det var efter ett mycket bra tag. Han skötte sig någorlunda, men sen började han sparka på ryggstödet på min stol och tjura. Jag varnade honom att om han inte skärper sig åker han ut ur bilen. Han fortsatte med sitt tjurande, och på lämligt ställe stannade jag och han fick gå ut ur bilen. Inte direkt frivilligt, men ut kom han. Och då började han gråta. Först ignorerade jag honom, men Alvita började gråta hon med. Hon ville inte att hennes bror skulle stå utanför bilen och gråta. Så efter en liten stund fiskade jag upp honom och berättade vad som gällde. Jag satte honom i sätet och hela vägen hem grät han mer eller mindre, mest mindre. När vi kom hem till garaget slutade han dock, och efter det var dagen helt underbar. Båda två badade helt utan problem, något som i vanliga fall kan ske på liv och död enligt dem. Jag gav dem middag problemfritt och när Pappa Alv kom hem var de i princip klara att gå och lägga sig. Duktig liten au pair jag är ibland. Och helt utan Mamma Alv i sikte.
Förresten, jag hade himlans kul åt Manu när vi åt tapas. Han kunde inte för sitt liv förstå vad jag menade när jag snackade om godiset han fått (han fick en påse Ahlgrens bilar och en polkagrisstång av mig i tisdags) var bilar. Jag förklarade och förklarade, men han fattade bara inte. Men sen visade det sig att han trodde jag pratade om polkagrisen, och oj, vad jag skrattade åt hela situationen. Ibland har man bara för kul med honom.
Så, onsdagen började trevligt med Manu, blev hemsk med bilen, men slutade klart godtjänt.
Torsdag, dag 2
Idag då. Efter skolan blev två dagar tre, det vill säga, jag träffade Manu igen. Den här gången var det jag som betalade för tapas-ätandet, dock åt vi inte lunch idag. Så får bjuda honom nästa gång igen om det ska gå jämt upp. Haha. Vi gick även en tur till Carrefour eftersom jag behövde köpa lite matsaker, och dumma Manu köper något chokladbröd till mig utan att jag vet om att det är till mig. Han sa att det var gott och så köpte han det, och jag trodde ju så klart att det var till han själv, men nej, då ger han hela påsen till mig. Knäppgöken. Efteråt gick vi till tåget, och den här gången behövde jag inte stressa till skolan. Jag fick till och med en hel halvtimme hemma innan jag behövde åka.
Pappa Alv har varit hemma hela dagen, både bra och dåligt. Bra eftersom jag inte Måste underhålla barnen, dåligt eftersom jag inte Kan underhålla dem på samma sätt som om jag är själv med dem. Men snart är i alla fall en dag till avslutad, snart är det lördag, och ja, mamma, jag kan tydligen inte räkna, men det visste du väl redan. Nu är det i alla fall bara en hel dag kvar, sedan kommer Mamma Alv till min räddning igen. Middagen ikväll gick dock bra, båda barnen åt bra vad jag fixat till dem, men känner ändå att en Mamma Alv är bra att ha i närheten.
Övrigt
Jag är trött som tusan, sovit 6,5 respektive 5 timmar de två senaste nätterna. Och skulle vilja sova det dubbla för att må helt bra.
Jag kommer definitivt sakna Manu när han åker. Idag är det exakt en månad dit.
Jag tror att jag ska göra högskoleprovet här i Madrid i vår. Gjorde det aldrig i höstas, och nu har antagligen min engelska förbättrats, dock är det värre med svenskan. Har ju glömt bort allting känns det som. Dock kan jag kanske förbättra orddelen tack vare alla spanska ord, man kan säkert gissa sig till betydelsen på fler ord då. Matten kommer gå sämst den här gången, det är det jag inte övat något över huvud taget på på senaste året. Illa, illa. Kartorna och det kommer gå som vanligt, brukar gilla den delen.
Nu orkar jag inte skriva mer. Tjingeling.
Efter skolan träffade jag Manu ännu en gång. Andra dagen i rad alltså. Men igår hade jag bilen, vilket innebar att jag kunde stanna ända tills tåget gick vid 15.30, och då hade jag planerat att köra från min tågstation till barnens skola dierkt. Det var planen.
Först åt jag och Manu tapas. Han betalade. Sedan gick vi för att äta lunch (spanjorerna är konstiga, jag var ju nästan mätt efter min tapas!), men jag visste att jag skulle dö senare på kvällen om jag inte åt mer. Så, vi gick till gamla universitetsbyggnaden och åt mat. Han betalade. Igen. Trots att jag invände. Fast det är så det går till i Spanien, den ena betalar den ena gången, och den andra gången betalar den andra. När vi satt och precis beställt in efterrätten (tro det eller ej, men jag tog en kaffe!) slängde han en blick på klockan och frågade när jag var tvungen att åka. Då visade det sig att klockan redan var 15.10, inte en chans att vi skulle hinna till tåget. Varför blir det ALLTID så när jag är med honom?? Så, jag räknade lite snabbt att om jag körde lite fortare till skolan skulle jag förhoppningsvis hinna i tid, eller vara max fem minuter sen om jag tog tåget en halvtimme senare. Så, vi avslutade måltiden och gick bort mot tåget och väntade på det, jag ville Verkligen inte missa det. Då hade det varit kört.
Jag hann i tid, som tur var. Men jag skulle inte direkt välja att köra som en äkta spanjor allt för ofta. När vi skulle hem var Alvato hemsk! Han vill med Jav hem, men jag sa nej. Sen ville han inte sitta i sin stol i bilen. Han ville absolut inte ha på sig bältet. Han bråkade och sa emot. Han var tjurig och envis. Jag gjorde precis samma sak, fast motsatt. Jag väntade, och väntade på att han skulle sätta sig. Jag hade minsann inte bråttom hem.
När han väl satt sig på plats körde jag iväg, men det var efter ett mycket bra tag. Han skötte sig någorlunda, men sen började han sparka på ryggstödet på min stol och tjura. Jag varnade honom att om han inte skärper sig åker han ut ur bilen. Han fortsatte med sitt tjurande, och på lämligt ställe stannade jag och han fick gå ut ur bilen. Inte direkt frivilligt, men ut kom han. Och då började han gråta. Först ignorerade jag honom, men Alvita började gråta hon med. Hon ville inte att hennes bror skulle stå utanför bilen och gråta. Så efter en liten stund fiskade jag upp honom och berättade vad som gällde. Jag satte honom i sätet och hela vägen hem grät han mer eller mindre, mest mindre. När vi kom hem till garaget slutade han dock, och efter det var dagen helt underbar. Båda två badade helt utan problem, något som i vanliga fall kan ske på liv och död enligt dem. Jag gav dem middag problemfritt och när Pappa Alv kom hem var de i princip klara att gå och lägga sig. Duktig liten au pair jag är ibland. Och helt utan Mamma Alv i sikte.
Förresten, jag hade himlans kul åt Manu när vi åt tapas. Han kunde inte för sitt liv förstå vad jag menade när jag snackade om godiset han fått (han fick en påse Ahlgrens bilar och en polkagrisstång av mig i tisdags) var bilar. Jag förklarade och förklarade, men han fattade bara inte. Men sen visade det sig att han trodde jag pratade om polkagrisen, och oj, vad jag skrattade åt hela situationen. Ibland har man bara för kul med honom.
Så, onsdagen började trevligt med Manu, blev hemsk med bilen, men slutade klart godtjänt.
Torsdag, dag 2
Idag då. Efter skolan blev två dagar tre, det vill säga, jag träffade Manu igen. Den här gången var det jag som betalade för tapas-ätandet, dock åt vi inte lunch idag. Så får bjuda honom nästa gång igen om det ska gå jämt upp. Haha. Vi gick även en tur till Carrefour eftersom jag behövde köpa lite matsaker, och dumma Manu köper något chokladbröd till mig utan att jag vet om att det är till mig. Han sa att det var gott och så köpte han det, och jag trodde ju så klart att det var till han själv, men nej, då ger han hela påsen till mig. Knäppgöken. Efteråt gick vi till tåget, och den här gången behövde jag inte stressa till skolan. Jag fick till och med en hel halvtimme hemma innan jag behövde åka.
Pappa Alv har varit hemma hela dagen, både bra och dåligt. Bra eftersom jag inte Måste underhålla barnen, dåligt eftersom jag inte Kan underhålla dem på samma sätt som om jag är själv med dem. Men snart är i alla fall en dag till avslutad, snart är det lördag, och ja, mamma, jag kan tydligen inte räkna, men det visste du väl redan. Nu är det i alla fall bara en hel dag kvar, sedan kommer Mamma Alv till min räddning igen. Middagen ikväll gick dock bra, båda barnen åt bra vad jag fixat till dem, men känner ändå att en Mamma Alv är bra att ha i närheten.
Övrigt
Jag är trött som tusan, sovit 6,5 respektive 5 timmar de två senaste nätterna. Och skulle vilja sova det dubbla för att må helt bra.
Jag kommer definitivt sakna Manu när han åker. Idag är det exakt en månad dit.
Jag tror att jag ska göra högskoleprovet här i Madrid i vår. Gjorde det aldrig i höstas, och nu har antagligen min engelska förbättrats, dock är det värre med svenskan. Har ju glömt bort allting känns det som. Dock kan jag kanske förbättra orddelen tack vare alla spanska ord, man kan säkert gissa sig till betydelsen på fler ord då. Matten kommer gå sämst den här gången, det är det jag inte övat något över huvud taget på på senaste året. Illa, illa. Kartorna och det kommer gå som vanligt, brukar gilla den delen.
Nu orkar jag inte skriva mer. Tjingeling.
Kommentarer
Trackback
