Mitt liv som au pair

Okej, vi tar det från början med alla detaljer:

Jag kör hem från barnens skola och allt går bra. Jag råkar få en polisbil bakom mig så kör extra försiktigt. Men så gör jag en omkörning av en lastbil som körde hyfsat långsamt, och en stund senare kommer polisbilen bakom mig och blinkar åt mig att stanna. Vad fasen gjorde jag för fel. Det första jag säger är så klart att jag inte pratar mycket spanska, alltid en bra början. Han säger något om att det var lite nära lastbilen det där (jag tror i alla fall att det var det han menade), och jag bara håller med. Bara dumt att säga något annat om han nu tyckte det. Han frågar om bilen är min ber att få kolla på mitt körkort. Jag säger naturligtvis att bilen tillhör familjen jag jobbar hos och visar honom körkortet. Han går iväg med det till bilen, och kommer tillbaka och frågar vilket som är mitt ID-nummer på det. Sedan kommer han tillbaka igen med det, och frågar var jag bor här i Spanien och ger honom adressen. Sen får jag tillbaka mitt körkort och han säger att jag ska vara försiktig i framtiden. Som om jag inte brukar vara det. Under hela tiden sitter barnen duktigt tysta och jag lugnar dem att det är ingen fara, för de ser lite rädda ut. Och sedan kör jag iväg den lilla biten som återstår hemåt.

Det var sak nummer ett. Naturligtvis var det första gången i hela mitt liv som jag blivit stoppad av polisen. Men jag klarade mig undan hela första året med körkort i hand, så det var väl bara på tiden antar jag.

Nu till nummer två:

Vi har som bekant en hiss här i huset. Jag är numera rädd för den. Vi släpade in våra grejer i den, startade den och åkte upp precis som vanligt, men halvvägs stannade den, och ljuset blev betydligt svagare, även om vi fortfarande hade lite. Jag försökte starta om hissen men det fungerade inte. Plötsligt åkte hissen ner av sig själv igen, men det gick långsamt, så det blev ingen kraschlandning eller så, som tur var. Jag visste inte om vi åkt ner hela vägen till botten, eller om vi fortfarande satt någonstans på vägen, men dörrarna gick i alla fall inte att öppna. Jag försökte med lite milt våld, men det fungerade inte. Så där satt vi.

Naturligtvis börjar barnen gråta, men jag lugnar ner dem efter bästa förmåga, säger att vi ju faktiskt sitter på botten och inte kan åka ner och att absolut ingenting kan hända där vi är. Jag försöker förgäves få kontakt med omvärlden genom min telefon, men eftersom vi är i garaget, instängda i en hiss, är inte täckningen den bästa. Barnen börjar lugna ner sig när jag säger att de måste vara tysta för att jag ska kunna höra Pappa Alv på andra sidan tråden, och att ingenting blir bättre av att gråta, och de är inte helt dumma, de små sötingarna, så de är tysta.

Efter många försök utan succé försöker jag skicka iväg ett sms istället, för att se om det lyckas bättre. På andra försöket kommer det iväg. Så då vet Pappa Alv i alla fall hur läget ser ut. Jag får missade samtal av honom, men lyckas inte svara förrän efter många försök. Men då lyckas jag hålla liv i telefonnätet tillräckligt länge för att han ska få reda på mer detaljer. Det kändes bra att någon nu visste var vi befann oss. Han råder mig att berätta sagor för dem, medan han försöker få tag på Mamma Alv och städerskan för att se om de kan hjälpa till.

Under den här väntetiden berättade jag två jättelånga sagor om de svenska trollen som bor under träden i skogen (med hjälp av sagorna min egen mamma berättade när jag var liten, dock kommer jag inte ihåg dem, men minnet av troll under träd hjälpte i alla fall). Jag fick använda hela min fantasi för att lyckas hålla liv i sagorna, och det var minsann inte det allra lättaste, men barnen höll sig lugna under sagostunden i alla fall. Det var lite småkyligt i hissen, men som tur var hade vi ju med alla jackor och så. Och under den andra sagan satt de båda två i knät på mig och halvsov. Jag försökte få dem att vila så att tiden skulle gå snabbare för dem. Jag visste ju inte alls hur långt tid vi skulle bli sittandes där.

Lite småtårar kom ibland, i tillfälliga blackouter från sagoberättaren. Barnen ville hem, och ville inte vara där, och de var rädda och hungriga. Som tur var hade jag med mig Actimel och två chokladkex som de inte ätit upp i skolan, så det var ju bra. Plötsligt hör jag någon på ovanvåningen och inser att räddning förhoppningsvis är nära. Vi hör någon ropa där uppifrån men jag vet inte vem det är, men hon säger i alla fall att de är där nu.

Plötsligt slocknar ljuset helt i hissen och någon är utanför, och säger till oss att vänta. Och så äntligen kommer vi ut, luften slog emot så skönt, även om vi hela tiden haft gott om luft. Hissen är inte lufttät, så det hade kommit in ny hela tiden, även om utomhusluften var betydligt friskare. Vi hade suttit där inne i nästan en timme enligt mina beräkningar, som dock kan vara helt felaktiga, eftersom jag inte vet exakt när vi kom hem.

När vi kom ut var det massa folk här. Två killar som lyckats öppna hissen, en syster till Farfar Alv och hennes man, städerskan, och två andra personer tror jag. Så nu vet antagligen hela byn att vi blivit instängda där, och Mamma Alv sa att hade det funnits en lokal tidning här, ja, då hade förstasidan varit klar.

Slutet gott allting gott i alla fall. Jag är bara lite orolig för om jag kommer få något mer av poliserna. Jag hoppas verkligen inte det, men Föräldrarna Alv sa att hade de velat ge mig en bot hade de gjort det där på plats, så jag hoppas, hoppas verkligen att de har rätt.

Och nu vill jag bara sova, vill helst inte gå upp i morgon över huvud taget, men Mamma Alv sa att det bästa är nog att gå upp och göra allting precis som en vanlig dag, gå till skolan och allt det där tråkiga vardagslivet. Fast ibland är vardagen mycket mer lockande än alla hemska äventyr som kan drabba en.