Mitt liv som au pair

Till slut kom jag ändå med tåget och fick min plats. Jag hade råkat få en plats i den tysta vagnen, men jag tyckte bara att det var bra eftersom då skulle jag få lugn och ro efter en helt upp- och nervänd dag. Det visade sig dock att jag skulle få gruvligt fel i den frågan.

Mitt emot mig satt en man från okänt land, jämte honom satt en ung dansk kille och fönsterplatsen jämte mig var till en början ledig. Den danska killen hade uppenbarligen själv valt att sitta i den tysta vagnen för han satt och pluggade samtidigt. Rättare sagt, han Försökte plugga, men det gick inte så bra. En familj med tre små barn som i likhet med mannen mitt emot mig inte var från Sverige. Tillsammans med dem hade en äldre svensk herre hamnat och han pratade vilt och glatt med den här familjen. Han var helt klart inte medveten om att det var en tyst vagn, och det var inte de heller visade det sig.

Den danska killen tittade på mig och sa lite ironiskt att han trodde att det här skulle vara den tysta vagnen, och även mannen höll med att det var förskräckligt. Vi skrattade lite och kände någon form av samhörighet där i hörnet där vi satt och hoppades att de skulle tystna. Efter en stund kom en kontuktörska och sa till dem att de var tvungna att sänka ljudnivån och respektera att folk kanske ville sova och ha det tyst omkring sig. Då sa familjen att de hade köpt de sista biljetterna och att de inte valt platserna själva, men faktum är att om man hamnar i den tysta vagnen bör man respektera det ändå. Så till slut blev det lite tystare i alla fall.

Det var dock inte slut på livligheterna i vagnen. En skröplig man fick sätta sig jämte mig efter att ha fått hjälp dit av en konduktör, eftersom mannen hade svårt att stå upp i tåget, eller något i den stilen. Han höll sig visserligen lugn, men tappade ner sina glasögon på golvet en gång, så då fick jag plocka upp dem åt honom.

Rätt som det var for dock en väska ner från hyllorna ovanför sätena. Den ramlade rakt på en kvinna som fick ett jack i pannan och började blöda. Som tur var fanns konduktörerna i närheten och fixade ett litet tryckförband åt henne, samt ringde till ambulansen. Därför blev vi stående i Lund en stund medan vi väntade på ambulanspersonalen. När de väl kom in i vagnen och tittade på henne reste sig herren jämte mig upp och ville gå på toaletten. Det fanns naturligtvis inte plats för detta i och med att korridoren var full av människor redan, men det bekymrade inte mannen. Han försökte komma förbi, men en av konduktörerna sa till honom att han får vänta med att gå på toa tills allt var ordnat med väskoffret först.

Efter vårt stopp i Lund kom vi så till slut iväg igen, den här gången utan problem. När jag hoppade av tåget mötte pappa upp mig, och så var jag hemma ännu en gång.

En annan rolig sak jag kan berätta är att på flygplatsen i Madrid såg jag en kille som liknade en som gick i min gymnasieklass. Han såg ut som honom och hade samma klädstil, och det roliga är att denna kille är från Chile, så jag tänkte att han kanske varit där och hälsat på och mellanlandat i Madrid. Men sedan tänkte jag inte mer på det, förrän jag såg honom på tåget från Köpenhamn. Han satt nämligen jättenära mig, men jag vågade inte fråga om det var han. Det ångrar jag lite i efterhand, det hade varit coolt om det faktiskt varit han. Jag hade planerat att fråga om han hade hoppat av på samma ställe som jag, men han gjorde inte det, så därför blev det inget med det.

Nu är jag klar med allt om Spanienresa nummer två. Blev som sagt rätt mycket, men har fortfarande mer att säga i i alla fall ett inlägg till, hihi.