Mitt liv som au pair

Björn är ju bara helt underbar!! Det är det enda jag har att säga nu.

Okej, nu har planerna ändrats en del för helgen. Det blir så när man har varit och är den situationen som familjen är i. Jag kommer vara ensam med Barnen Alv i morgon, för Farföräldrarna Alv måste också åka till Valencia nu. Jag kommer vara ensam med barnen. Ensam.

Antagligen kommer deras tvillingkusiner hit, men det gör egentligen inte saken mycket lättare mer än att då måste jag inte underhålla dem, mer än att hålla koll på dem. Farmor Alv har förberett mat, eller rättare sagt, håller på med det, och så har jag ju dessutom allt jag köpt själv, så där finns det nog inte så mycket problem. Mer än att jag vet inte om tvillignarna med tillhörande pappa ska äta här också. Eventuellt ska de det, så då får jag anstränga mig lite extra, om det behövs.

Jag är inte helt säker på heller när alla kommer hem hit igen, men jag är beredd på att jag eventuellt kommer komma försent till min skola, alternativt inte vara där alls, på i alla fall måndag. För ifall ingen kommer tillbaka på söndagkväll måste jag köra dem till skolan själv, som börjar 9.30, och min egen börjar 9. Vilket innebär helt säkert att jag missar en timme minst, antagligen 1,5. Det spelar egentligen inte någon större roll, det finns folk som kommit senare än så.

Det kommer i alla fall bli spännande att se hur det utvecklar sig mer. En ovanlig och händelserik helg känns det som.

En annan sak som slog mig att jag måste berätta.

Visst är det helt underbart när två små spanska barn sitter i baksätet i bilen och sjunger med i Roxettes låtar? "Lala.. success!"
"..mother...don't know.."
"...bright june afternoon...never gets dark...your green tambourin...play in the park.."

Helt fantastiskt, inte sant?

Dessutom håller jag på att lära dem svenska för fullt. Alvato kan säga "ett få tre". När vi var hos Mamma Pat sa han även hejdå och hej helt så man kunde förstå honom. Övar vi lite mer kommer de snart bli fyrspråkiga, de små liven. För de som inte förstår vilka språk det handlar om, så är det alltså spanska (castellano), valenciano (en dialekt av catalán, katalanska på svenska), engelska och svenska.

Hädanefter blir det svenska hemläxor för barnen. Och jag tror faktiskt att de tycker det är rätt kul, så varför inte uppmuntra det lite extra?


Så, det var det inlägget.

Jag var även duktig och skrev de där mailen jag tänkt skriva så länge. Och gud vad kul det var att få svar! Det är så man längtar tillbaka till skoltiden, eller i alla fall till skolan för att träffa gamla lärare. Jag hinner nog inte svara tillbaka just nu, jag måste ju snart sticka iväg till barnens skola som vanligt.

Förresten igår när jag skulle tanka (jag har ju kört dubbelt så mycket än vanligt eftersom jag kör till min tågstation varje morgon vilket tar 15-20 minuter enkel resa) var jag lite halvstressad. Det var helt nödvändigt att tanka, men jag var lite sen, så hoppades att tankningen skulle gå fort. Det brukar aldrig vara några bilar på den här tankstället där det är bara är en man som har sitt lilla bås och fyra pumpar, och det är han som sköter tankningen. Men igår var det fyra bilar där när jag kom! Så mycket trafik har jag aldrig sett där, och till råga på allt kom det tre bilar efter mig som ville tanka också. Men, jag kunde inte göra så mycket mer än att vänta på min tur, vilket tog ett tag, eftersom två av pumparna är för disel och två för bensin, och det är ju inte speciellt bra att blanda dem, därför tog det ganska lång tid. Men som tur var kom jag i tid till skolan i alla fall.

I morgon ska vi ha lektion i Latinamerikansk spanska, vilket ska bli jätteintressant, eftersom Mamma Pat kommer från Eucuador och jag redan kan några skillnader tack vare henne. Vissa ord har helt olika betydelser, och sånt, trots att det i grunden är samma språk. Intressant ska det bli i alla fall.

Hänt idag:

- Varit i skolan (körde med bilen, så kom hem en halvtimme tidigare än vanligt)
- Packat
- Betalat in anmälningsavgift till högskoleprovet i Madrid
- Träffat Farfar Alv
- Fått en bok av samme farfar (The secret, men på spanska, och han har gett mig klara anvisningar om hur jag ska gå till väga med den: Läs tre sidor varje dag. Slå upp alla ord du inte kan. Tänk över vad du har läst. Och sen förhör jag dig på det.)
- Pratat med städerskan en massa, på spanska

Och sen är det nog inte så mycket mer. Nu måste jag sticka iväg till barnens skola, och sen när jag kommer tillbaka med dem åker vi tre, plus Mamma Alv till Valencia. Pappa Alv tar tåget från Madrid för han hade något han var tvungen att göra på universitet. Jag kommer hem på söndag igen, vet inte om jag får möjlighet att skriva under helgen, men tror knappast det. Så, vi ses på söndagkväll eller måndag. Ha en trevlig helg allihopa!

Här kommer nu hela min historia på spanska. Läs och njut om du kan! :D (Nu har jag den både på svenska, engelska och spanska, jag kanske borde översätta till tyska också när jag ändå håller på?)


Las apariencias engañan

Ella miró alrededor. Las hojas crujieron cuando una racha de viento jugó con ellas. El parque estaba debilmente alumbrado. Una de las pocas farolas brilló más flojito que las demás. Subitamente pestañeó y se apagó totalmente. Un relpelús corrió por su cuerpo, pero nadie estaba allí.

            Despacio empezó a andar de nuevo. En casa su novio estaba esperando. Él habrá pedido la pizza para ellos. Ya podía sentir el olor y su boca estaba tragando la saliva a causa del plan de la noche. El piso estaría calentito y clarito, y después de la pizza, claramente con plátano y curry, podrían tomar un baño en su nuevo hidro­masaje. Sería fantástico. Las pompas y la espuma cubrirían sus cuerpos. Probablemente tendrían velas en el cuarto de baño y todo sería mágico y romántico.

            De repente pareció que alguien le arrancaban esa cálida imagen, y la realidad presente le pareció demasiada cercana. Había lluvia en el aire y la oscuridad del otoño era muy intensa. Ella anduvo más rápido, pero se paró de repente. Algo incómodo subió por su espina dorsal. Involuntariamente notó un escalofrío y se volvío otra vez. Todavía nadie a la vista. Con la sensación molesta permanente­mente situada en su estómago continuó caminando.

            El parque estaba demasiado tranquilo y silencio esta noche. Casi como si estuviera esperando algo. Ella deseó estar en casa cuanto antes, estando a gusto con su novio.

            Algunas hojas subitamente revolotearon en el camino delante de ella. Parecía que estuvieran en mitad de un conflicto. Delante de sus ojos teniá lugar una guerra. Las tinieblas alrededor de ella, con otra lámpara que aluminaba poco, hizo que las hojas parecieran espantosamente vivas.

            Otro escalofrío recorrió su cuerpo, y el sentimiento de que no estaba sola realmente fue aumentando. Con un último vistazo a las hojas manchitas, ella empezó a andar más rápido. Era muy tarde y las pizzas estaban esperando. Ahora, lo único que ella quería era llegar a casa.

            La oscuridad pareció más opresiva y el pensamiento del calor casi no le ayadaba ya. Una sensación cortante le mordisqueó a ella. No estaba sola. Alguien estaba cerca. El pánico empezó a rebelarse, sin embargo, si ella lo demonstraba, su preseguidor lo vería y comprendería que presa tan vulnerable y fácil era.

            De la nada un gato saltó a la calle. Un grito sonó en la noche oscura, y ella se dio cuenta que era si misma quien había gritado.

            Instintivamente había saltado hacía atrás, y ahora casi estaba de pie en la hierba. La piel negra del gato resplandeció, y sus ojos eran amarillos con las pupilas de finas rayas. Casi parecían los de un extraterrestre y le miraban a ella como si quisiera hipnotizarla.

Cuando arbió sus ojos de nuevo, ella se encontró tumbada en el suelo. La oscuridad se cerró aún más a su alrededor, casi con hambre. Como si quisiera llevarla dentro, como un agujero negro devorando todo el espacio.

            Ella se levantó rápido y corrió a casa sin problemas. Ni siquiera tenía tiempo para pensar porqué y cómo se había caído en la tierra.

            La luz en el piso pareció atrayente pero ella no podía sentir el calor que debería llenar su cuerpo. Cuando se acercó a la casa, vio las pizzas en la mesa, y sabía que debería sentir el olor desde tan cerca. Vio a su novia entrando en la cocina. Estaba hablando por el teléfono con alguien. No. Aparentemente llamó a alguien que no contestaba, porque colgó sin decir adiós. Marcó un número nuevo. Ella podía ver por el movimiento de los dedos que estaba llamando a los padres de ella. ¿Porqué?

            Ella subío corriendo las escaleras y estaba a punto de coger sus llaves cuando descubrió que había perdido su bolso. Tenía que estar en el parque. Tendría que buscarlo mañana, o esperar a que una alma canitativa lo llevara a la policía.

            Probó a abrir la puerta, y como por encanto estaba en el vesíbulo. Dijo hola, pero no recibió una respuesta. Que extraño. Había visto a su novio hace un momentito.

            El malestar y la sensación penetrante aparecieron otra vez. Algo estaba mal. Ella dio los últimos pasos necesarios para entrar en la cocina. Ahí estaba él, sentando en una silla, con los brazos sobre la mesa y la cabeza en las manos. Parecía llorar. Ella le preguntó que había occurido, pero su pregunta permaneció sin contestación. Se le acercó despacio. La preocupación subío. No pareció que él la oyera o notera su presencia. Ella miró a la comida en la mesa. El curry estaba encima de los plátanos como un colcha granate, pero ella no podía sentir el aroma.

            De repente comprendió que había pasado. Probablemente no tomarían la pizza esta noche, finalmente.

Flera gånger om dagen tänker jag vad tiden är i Australien. Det skiljer 10 timmar mellan Spanien (och Sverige) och östra Australien. För den som ville veta det.

Idag på bussen hem träffade jag Farfar Alvs syster. Hon var med i räddningsaktionen när jag och barnen fastnat i hissen, så hon kom fram till mig och hälsade och frågade om kakan hon gjort var god. Och naturligtvis svarade jag att den varit det, den påminnde om en kaka som min egen farmor brukade göra med fruktbitar i. VIsserligen var den godare, men Farfar Alvs systes kaka var rätt god den också. Och sen gick hon tillbaka till sitt säte och direkt sa hon till grannen vem jag var. Så tja, jag är kändis i byn.

För tillfället är jag lite yr, så ska nog ta mig en liten tupplur innan jag måste åka iväg. Föräldrarna Alv kommer inte hem förrän sent ikväll, antagligen efter 22. Så får väl se vad det blir att hitta på i eftermiddag. Det är inte lika fint väder som det har varit tidigare, så vi får se hur länge vi stannar kvar i skolan.

Och förresten, i helgen ska jag äntligen till Valencia. Men det tar vi i ett annat inlägg. Nu, siesta.

Jag saknar ord.

Vi kom nyss hem från Alvatos födelsedagsfirande med kompisarna. Vi var på ett ställe i samhället där skolan är där de hade ett bollhav med rutschbana och sånt. Barnen gillade det, men stackars jag har mer gemensamt med barnen än med föräldrarna, eftersom jag inte har några barn själv. I början var det rätt jobbigt, men när maten kom in till banen blev det lättare, för då var det jag som agerade servitör, frågade alla vad de ville ha att dricka och så.

Efter detta lekte jag en del med massa ungar. Mest med pojkarna faktiskt, eftersom flickorna var i ett annat rum och dansade. Vi kastade bollar på varandra och det var rätt skoj faktiskt. Barn man inte känner är roligare än vuxna man inte känner. Det är det jag gillar med barn, de är ofta så framåt och härliga att det inte spelar någon roll om man känner de eller inte. Dessutom gjorde jag några fruktansvärda ansiktsmålningar på en del av dem, men eftersom jag aldrig i hela mitt liv gjort det innan blev det lite sådär. Men efter tre försökskaniner blev den fjärde rätt bra.

Jag var hemma från skolan idag också. Jag sov till 12. Gud vad skönt det var! Visserligen vaknade jag några gånger, både på natten och morgonen/dagen, men kunde alltid somna om utan problem. Jag älskar att sova, synd att man inte kan göra det oftare. Haha. Men nu är det helg i alla fall, och jag tror inte att något speciellt är inplanerat ännu. Så ska bli skönt om jag kan sova lite extra. Det enda trista med den här helgen är att på söndag åker Manu. Och sen är han borta med vinden. Sista dagen blev tydligen i tisdags. Ett dumt hejdå blev det, men det kanske var bäst så.

Det har kommit nya människor till skolan, men samtidigt lämnar andra den. Plus att ingen av de nya verkar vara någon man direkt kan umgås med, en man från Brasilien, två tyska tjejer, och en kvinna från USA. De tre sistnämnda är visserligen bara med på den andra lektionen, eftersom de är på Avanzado i grammatiken, så på vår gemensamma lektion är vi så många som 9 stycken om alla är där samtidigt. Det är helt otroligt, vi är ju vana vid att vara 4-5 stycken, och det är en otrolig skillnad att gå från det till 8-9 i ett slag. Men, det går bra det också.

Nu orkar jag inte skriva mer. Min hals gör fortfarande ont, huvudet är bättre, och jag har nog ingen feber. Jobbigt att vara sjuk stup i kvarten.

Jag åkte till skolan idag, med ett enda mål: Göra proven innan lektionen började (i alla fall det i komposition) och sen åka hem med 10-bussen. Så, allt gick bra, jag gjorde båda proven och gick ifrån lektionen vid 20 i 10, satte mig och väntade i busskuren vid 10 i 10. Men, vid 10 hade det inte kommit någon buss. 5 minuter över 10 kom det en tant och satte sig i busskuren, jag funderade på att fråga henne vilken buss hon väntade på, men gjorde det aldrig. 5 minuter senare kom det en gubbe också. Han frågade tanten när bussen gick, och hon sa 20-25 över, så jag tänkte att de kanske ändrat busstabellen.

När bussen äntligen kom hade den så klart fel nummer på sig. Min buss heter 275 men den här var 271 som går till en annan by. Men jag frågade gubben om den gick till min by ändå, men han sa att den inte gör det, men att jag kunde fråga chauffören. Chaffisen sa att bussen till min by går 9.25 på vardagar och 10.00 på lördagar och söndagar. Mitt dumma nöt hade kollat på fel dag! Så, jag fick vänta i över 3 timmar på nästa buss (den som jag brukar ta varje dag alltså!). Men jag orkade inte gå tillbaka till skolan och anstränga mig, så jag gick till Carrefour och köpte lite bröd, choklad (var jättelänge sen jag köpte det nu, så det var på tiden), batterier och en hemlis. Hemlisen kommer avslöjas vid ett senare tillfälle. Dessutom var jag jättenära att köpa en blomma och en kruka. Jag vill ha något att sköta om här inne, och blommorna kostade bara 1 euro, visserligen var de rätt fula de flesta, men jag hittade en som var lite finare än de övriga. Jag hittade även krukor i olika färger som hade kunnat passa. Men sen kom jag på att jag behöver ju extra jord också, och det hade jag ingen lust att köpa, så jag lät bli alltihopa.


Jag har pratat mer med mamman som vill ha en au pair till Cádiz, och jag är trög om jag inte tar chansen. Barnen verkar snälla och lugna för det mesta, i alla fall det jag sett av dem. Det enda jag ska göra är i princip att vara en extra hand som hjälp och prata engelska med barnen. Föräldrarna kan dock inte engelska, så det blir spanska där, vilket är bra. De ska bo i ett litet samhälle, ungefär som mitt här, men med mer turister för det ligger precis vid stranden jättenära Gibraltar (hade varit himlans kul om vi hade kunnat åka över till Afrika också!). Dagarna är mest stranden och bara slappande, lite läxhjälp var det visst också, men den äldsta är bara 12-13 så det kan inte vara så svårt. Visserligen sa Pappa Norrman att hans son som är snart 9 läser matte på en nivå som de i Norden läser först 2-3 år senare. Skolan här är alltså svårare jämfört med hos oss. Men, det ska nog gå bra ändå. Dessutom betalar den här familjen rätt bra. 400 euro för en månad. Det är nästan de dubbla vad jag får här, och jag menar, det blir en månads solsemester i princip. Jag måste ju vara dum om jag inte gör det, eller?

Det värsta är att Mamma Pat tycker att det är svårt för mig att bestämma mig för om jag ska göra det eller inte. Föräldrarna Alv gillar mig verkligen och trivs med att ha mig här, och de hade nog velat att jag stannade längre här istället för att åka med en annan familj. Som de ju dessutom känner. Själv tycker jag inte det är så hemskt. Jag menar, jag gillar verkligen Familjen Alv också, men samtidigt vill jag ju se och uppleva mer. Och det tror jag att de förstår också.

Nu ska jag skriva ett specialinlägg som jag vill ha en särskild rubrik till.

Nu är det dags för lite spanskt trafikklageri.

1. Skyltningen

Är det någon som någonsin kört bil i Sverige (vilket jag antar att majoriteten av mina läsare har gjort, och har de inte det har de i alla fall åkt med någon annan som förare) men inte i Spanien vet ni inte hur bra saker och ting är ordnat på vägarna där hemma.

På de allra, allra flesta vägarna i Sverige finns det skyltar som anger hur fort man får köra, och de flesta håller sig inom rimliga värden på mätaren. Det är inte allt för många som skulle köra i 120 på 70- eller 90-väg. Naturligtvis finns det sådana knäppgökar, men de blir förr eller senare tagna av högre makter (då menar jag polisen, men några blir visserligen skickade till andra platser också i brist på trafikvett).

I Spanien är det dock inte så här. På den väg jag kör varje eviga dag finns inte en endaste skylt som säger vad hastighetsgränsen är. Jag frågade Pappa Alv i början av min vistelse här, och han sa att han trodde att det var 80 eller 90, troligtvis 80. Trots att de flesta antagligen vet om detta eller sluter sig till det, finns det människor som kör i 120 eller fortare på denna inte alltför bra väg. Det finns visserligen en lång raksträcka, där det är möjligt att gasa på, och jag måste erkänna att jag kört fortare än både 80 och 90 där, men det har jag ändrat på nu.

De enda skyltar som finns är Förbud mot omkörning, eller Omkörning förbjuden, eller vad de heter på riktigt, Emily? ;) Dessa skyltar svämmar det nämligen över av. I Sverige räcker det oftast med en heldragen linje eller två för att folk inte ska köra om (mer än de där dumskallarna som gör det ändå), men i Spanien tittar folk inte på vägmarkeringarna tydligen. De måste ha skyltar som säger åt de exakt vad de får och inte får göra, men trots detta trotsar de alltså hastighetsbegränsningsskyltarna.

Senare på min dagliga biltur kommer jag till en hyfsat bra och rak väg, som polisen brukar bevaka. Där finns inte heller någon ordentlig skylt som säger hur fort man får köra, mer än i en korsning där det står 70. Dock kör alla i 80 eller mer, och vanligast är 90 eller 100. Jag blir ofta omkörd på denna sträcka. Men, en sak som jag undrar lite över, är hur den spanska skyltningen egentligen fungerar. För, senare på exakt samma långsträcka, kommer en skylt med 80, 20 meter efter står det 60, 20 meter efter detta står det 40 och sen kommer en rondell. Vad jag alltså inte förstår är varför de har en 80-skylt där. Om det står 70 i korsningen men ingenting efter, men sen plötsligt höjer de till 80, bara för att 20 meter senare sänka till 70. Min teori har blivit att det är 70 i korsningen, men 80 efter den.

Det här med att ha massa skyltar innan rondeller är vanligt. Det är ofta man ser en 80-60-40 direkt efter varandra. Kan någon förklara vitsen med detta?

En ny sak som uppenbarat sig på denna numera berömda raksträcka är denna: Strax innan den omtalade korsningen har de nu gjort gula linjer istället för de vanliga vita. Detta gjordes i förra veckan. Idag när jag körde till barnens skola hade de även satt upp "svenska" hastighetsskyltar (alltså gula med röda siffror istället för de spanska vita och röda). Om jag minns rätt var det precis som att köra in till en rondell 80-60-40. Dessutom fanns det en vägarbetesskylt, men inte ett dyft av vägarbete syntes till någonstans. Jag körde i 60 men med stor koll över allt, ifall det skulle dyka upp någon stackars vägarbetare eller en lastbil eller något sånt. Jag hade en bil bakom mig som lugnt följde efter ett tag. Dock tröttnade han på min långsamhet och körde om, trots att de gula heldragna linjerna talade om att detta var förbjudet.

Det mystiska med denna "nya väg" är att det inte finns några skyltar som säger när man får återgå till den normala hastigheten. Helt plötsligt tar bara de gula linjerna slut och de vanliga vita är där de ska. Det ska även tilläggas att de gula linjerna är på exakt samma ställe som de vita var, bara att de lagt till lite heldragna linjer som alltså allmänheten inte ägnar någon större uppmärksamhet åt. Min slutsats av detta mysterium är hur som haver att den vanliga hastigheten (som jag alltså inte vet) är tillåten när de vita sträcken dominerar igen. Någon som har en annan idé?

Jag ska nog försöka göra en liten följetång av det här, därav siffran 1 i rubriken. Jag har redan en idé på nästa inlägg i ämnet, men det var vi senare. Och kommentera gärna.