Mitt liv som au pair

Aboslut ingeting finns det att uppdatera här med, men det struntar jag i. Anledning till att jag skriver är nämligen att förra gången jag inte hade något att skriva om, och frågade mig själv om det inte var bättre att gå och lägga sig eller kolla på en film (jag köpte ju faktiskt tre nya igår), så fick jag en förfrågan från en familj. Så jag tänkte att det är lika bra att testa om det funkar idag också. Därför tänkte jag nu krypa upp i sängen och glo på någon av de tre jag köpte igår. Tjingeling! (Hoppas det här funkar.)

Nu tänkte jag berätta vad som hänt idag, det går nämligen rätt fort skulle jag tro.

Det dagliga mailet var som vanligt ointressant. Det fanns visserligen en spansk familj med i listan, men inget som jag nappade på.

Jag har dock fått en förfrågan från en ensamstående mamma i södra Spanien. Familjen är ursprungligen brittisk och består förutom mamman av en flicka och en pojke (som är 10 och 12 år, vem som är vad vet jag inte). De verkar rätt okej, men problemet är att de inte är spanska i grunden. Då förlorar jag chansen till att uppleva äkta spansk kultur, så jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Tror jag väntar några timmar innan jag bestämmer mig. Beslutsångest som vanligt, man måste väga för- och nackdelar mot varandra hela tiden. Men jag vill ju ha lite action, och då är det sånt här man får stå ut med. Haha. :)

Nu börjar den här dagen gå mot sitt slut, och en liten sammanfattning kanske är på sin plats.

Först och främst vill jag säga att det är grymt kul när okända människor hittar hit och bemödar sig med en kommentar. När de dessutom tipsar om andra au pair-sidor kan det inte bli mycket bättre. Haha. :) Alla är välkomna att tipsa eller göra tvärtom, alltså fråga mig om råd. Om jag nu kan vara till någon hjälp. Haha igen. :)

Då tillbaka till sammanfattningen:

Jag fick ett mail från en Internetsida som fungerar på samma sätt som mina fyra andra, och som jag tyckte att jag kunde lika väl bli medlem på. Adressen till den är

www.aupairathome.com

Eftersom jag är ny där kan jag inte riktigt uttala mig om kvaliteten på den, och antal spanska familjer som matchade mina önskemål verkade inte vara jättestort. Däremot verkade det finnas ett stort antal familjer från Australien, som jag också sökte på. Vi får väl se om jag får något napp där.

Jag har även fått en förfrågan från en man som har en bar i Japan om att jobba där. Men det är jag ju inte ett dugg intresserad av. Visserligen hade det varit en upplevelse utöver det vanliga, men inte just nu.

Sedan har jag blivit medlem på ytterligare en sida, efter ett tips från en av mina okända läsare. Adressen dit är:

www.newaupair.com

Så nu är jag alltså medlem på sex olika sådana sidor, plus någon agentur. Nu borde det väl hända lite mer kan man tycka. Bara att vänta och se, och hoppas på det bästa.

Förutom detta kan man lägga till att jag var i Ullared med mamma idag (som för övrigt tycker att mina bloggar är ganska innehållslösa (precis som mitt au pair-liv just nu) vilket jag kanske kan hålla med om till en viss del, men det är ju bara för att igenting händer!). Skulle egentligen bara köpa tuggummi och chokladsås, men det slutade med att jag glömde bort dessa två och istället köpte tre filmer, två klänningar, ett par shorts och ett linne. Plus fyra gamla Wahlströmsböcker för 25 kr styck och två mangapocketar. Usch, vad man slösar pengar ibland. Men kläderna var så somriga och om jag hamnar i ett soligt område i Spanien måste jag ju ha något att ha på mig. :)

Detta har än så länge varit en tröttsam dag på au pair fronten. Inga nya spännande mail i inkorgen som fått det att spritta till i magen. Bara tomhet.

Det enda jag gjort idag som handlar om au pair är att jag skickade iväg ett nej-brev till Australien. De som skrev till mig igår. Jag vet ju själv hur irriterande det är att se att personen varit online, men inte svarat. Just nu så väntar jag på att få svar från en spansk familj som verkar vara online varje dag. Fruktansvärt frustrerande att veta att de läst ens förfrågan men inte ger något svar. Visserligen kan man väl få ett par dagar på sig att tänka över om personen/familjen passar ens önskemål eller inte. Men jag skickade förfrågan i måndags! Suck..

Samma sak (fast inte lika många dagar) gäller en annan spansk familj. De som åkte skidor på bilden. Jag skickade förfrågan den 21:e, de svarade ja den 21:e, jag skickade ett mail den 21:e. Och nu är det 23:e, buhu! Det gick så fort för två dagar sen, och nu vill jag ha svar. Buhu! (Jag vet, jag överdriver kanske en aning. Men jag vill att något ska hända!)

Jag väntar förresten svar från fler familjer jag skickat mail till för längre tid sen (kan man säga så?). Suck, varför kan spanjorerna inte vara lite snabbare i vändningarna?? Fast jag är egentligen lika dålig själv ibland. Jag har inte svarat de som bodde vid Gibraltar än. Men det lutar mot ett nej för dem, tack vare att mamman faktiskt går hemma. Någon som har någon åsikt om detta?

Gick upp för ungefär en tre kvart sedan, startade datorn det första jag gjorde, som alla andra dagar. Är inte detta ett tecken på beroende så vet inte jag vad beroende är, men det positiva är i alla fall att jag är fullt medveten om det, plus att jag kan sluta med det om jag bara vill (precis detta utlåtande har jag hört ska vara ett ännu större tecken på beroende).

Loggade först in på min msn-mail där jag glatt upptäckte att jag fått mail från facebook.com och en vännerförfrågan från en gammal jobbarkompis från 2005. Det du! Efter att ha bekräftat hennes förfrågan loggade jag snabbt in på min seriösa mail och glädjen dog ut. Inte ett enda mail. Surt som sura remmar, eller något i den stilen. Det blir helt enkelt att fortsätta kolla var 10:e sekund för att se om något händer. Men först ska jag logga in på tre av mina fyra medlemssidor. Något kan ju faktiskt hänt där också. Nya familjer som tillkommit som man kan terrorisera lite kanske. Vem vet? Uppdatering lär komma under dagen, om det nu händer något intressant vill säga.

För det första, anledningen till att jag skaffat en blogg (som ungefär den sista i världen) är att jag tänkte försöka plita ner det som händer i mitt liv, med de två orden au pair som centrum. Detta efter att igår ha råkat snubbla in på en blogg angående detta, och då kände jag att, "oj, jag kanske ska försöka mig på det här jag också", så då slutade det inte bättre än så här.

Efter denna inledning kanske det är dags för en liten snabb presentation av undertecknad. För tillfället är jag 18 år, heter Anna och bor i ett litet samhälle i de halländska skogarna. Så, det får räcka. Efter att äntligen ha slutat gymnasiet står livets dörrar på vid gavel och sommarvindarna vill dra iväg en på nya äventyr. Mitt äventyr kommer antagligen att börja någonstans i Spanien. Det är nämligen där, eller i Australien, som jag skulle vilja jobba som au pair. För de ovetande kommer här en snabbgenomgång på vad det är:

au pair [opä:´r] (franska, eg. 'till lika värde'), fritt uppehälle (och viss lön) för barnpassning och hushållsarbete, särskilt när det gäller utländska studerande som för att lära sig språket bor och arbetar i en inhemsk familj; ofta använt som kortform för au pair-flicka eller au pair-pojke. (www.ne.se)

Snällt av mig va?

Redan när jag var en liten flickstackare hade jag en förkärlek till barn (tro inget nu bara, jag brukar anses som hyfsat normal, eller vänta, det beror nog på vem man frågar) och de har alltid tytt sig till mig, så nu när alla möjligheter skockas kring en är det dags att ta sig i kragen och göra något nytt. Därför tänkte jag att det kunde vara en bra idé att lämna kalla norden och bege sig mot varmare breddgrader.

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag velat åka till Australien eller Nya Zeeland, och innan jag kommit på den eminenta idén om att åka som au pair var jag rätt inne på att sticka dit och jobba som farmarbetare eller något i den stilen. Men av någon outgrundlig anledning ändrades mina tankebanor och det blev au pair som lockade istället. Efter vissa omständigheter och mysiga möten lades även Spanien till som tänkbart mål. Jag har läst spanska två år nu på gymnasiet, och tack vare de där omständigheterna (läs: en kille (läs: en spanjor)) kände jag att jag vill utveckla de ytliga kunskaper jag lyckats insupa på två år. Så, för att inte förlora mina språkfärdigheter lades Australien (Nya Zeeland tappades någonstans på vägen, vet faktiskt inte varför) på is, och siktet ställdes in på Medelhavsområdet istället.

För nästan en månad sen började jag så mitt familjesökande. Vips så var jag medlem på fyra olika internetsidor som hjälpte framtida au pairer och värdfamiljer att finna varandra. Ingen av dessa sidor är någon agentur, utan bara ett hjälpmedel på vägen. Jag kan ju fortsätta min vänliga inställning med att ge er namnen på dem, utifall att någon är intresserad av samma sak som jag:

www.aupair-world.net (min favorit faktiskt, det var den första jag blev medlem på, inte störst utbud, men känns mest seriös)
www.greataupair.com (nummer två i ordningen, många familjer att kolla in, mest fakta att fylla i tror jag)
www.aupair-options.com (absolut störst utbud av familjer, har fått många förfrågningar genom detta, även ett samtal faktiskt, kan berätta om det sen också)
www.sunnyaupairs.com (minst utbud, och den sidan jag besöker mest sällan)

Det var de fyra. Jag har även "råkat" bli medlem på några andra, agenturer tror jag. Men jag har inte riktigt hängt med på hur de fungerar, utan jag tycker det här med att leta reda på sin familj själv känns rätt bra. Då kan man välja och vraka och familjerna kan själva kontakta mig också. Det ska förresten tilläggas att när jag skriver störst utbud, menar jag utbudet av spanska familjer, övriga länder har jag inte så stor koll på.

Om vi återgår till det jag skrev om då, vips var jag medlem på de här sidorna. Snabbt fick jag förfrågningar och nybörjare som jag var kändes det så elakt att tacka nej. Men efter att ha väntat några dagar och hunnit anpassa mig till hur det kanske fungerade, så rullade det på. Idag, nästan en månad senare har jag sammanlagt fått ca 35 förfrågningar (kan ha missat någon, jag för statistik över allting, och jag Vet, jag Är en aning onödig) och har skickat iväg 15 själv. Av dessa har jag tackat nej till många, tackat ja till ett fåtal och fått svar tillbaka av ännu färre. Det är fruktansvärt irriterande att skicka iväg en förfrågan (som på de flesta sidorna är ett förskrivet brev) och att sedan inte få varken ett ja eller nej tillbaka. Kan vara värt att tänka på när man som au pair får förfrågningar själv. Därför ska man svara på allt man får. Ett klart nej är bättre än att tiga ihjäl det.

Av de familjer som jag gett positiva svar till har jag haft närmare kontakt med endast två egentligen. En familj i Vitoria, norra Spanien, men de hann välja en annan tjej som de haft kontakt med tidigare. Samma sak gällande en familj í sydöstra Spanien mellan Alicante och Benidorm. Ett fåtal till har varit lite mer än bara det där förskrivna, men det har än så länge inte blivit något seriöst. Jag väntar på svar från ett antal familjer, och har kommit fram till att jag blivit beroende av att kolla min mail. Har igång datorn hela dagen bara för att kunna kolla om någon skrivit till mig. Snacka om beroendeframkallande.

Jag lovar dock att komma med uppdateringar när något nytt händer. I det här skedet finns inte så mycket att säga, eftersom jag inte vet vem som svarar och när, alltså är det onödigt att slösa tid på att gå in för djupt på det.

"När hon ringde var det på dolt nummer, så jag svarade som jag brukar "Hej, det är Anna." Men täckningen var dålig så det var svårt att höra vad människan på andra sidan luren sa, och när det plötsligt gick upp för mig att "shit, hon pratar ju engelska med mig" så blev det lite lättare att hänga med. Men hennes engelska var inte speciellt bra, så hon försökte prata spanska med mig, och jag försökte svara tillbaka på spanska så gott jag kunde. Det var skitkul att verkligen försöka tänka och prata på spanska, efter bara två års skolstudier. Så genom en mixad engelska/spanska konversation fick jag fram vad hon ville veta och fråga.

Hon var au pair (sa hon, men jag tycker det är konstigt att vara au pair i sitt eget land?) hos en familj i Tarragona, som ligger hyfsat nära Barcelona. Hon hade jobbat där i 2,5 år och skulle sluta nu så hon hjälpte familjen att hitta en ny au pair. De har en son på 8 år och ville att jag skulle komma juni/juli någonting, men jag försökte säga att jag antagligen skulle jobba fyra veckor, men det förstod hon inte på engelska, så efter lite betänkte tid kom jag på vad vecka hette på spanska. Hon undrade hur länge jag läst spanska, och jag svarade på engelska 2 år, men det kunde hon inte heller, så spanska för mig igen. Och så frågade hon om vad jag gjorde, så sa jag att jag skulle "graduate next week", men det förstod hon inte heller, så då var jag tvungen att försöka komma ihåg vad sluta heter på spanska. Och jag blandar alltid ihop börja och sluta, men jag kom till slut på att terminar är sluta och empezar är börja. Så jag tror jag fick det rätt. De ville ha mig i två år, men jag sa att jag hade tänkt ett år. Hon skulle i alla fall skicka ett mail sa hon, på spanska (hon frågade om det var okej, och jag tänkte att det är bättre att hon skriver på spanska för att hon ska skriva rätt och inte göra så att jag missförstår någonting). Jag har inte fått något mail än, men det kommer väl antagligen."

Så, det var det. Nu har jag skrivit så mycket att hälften, eller möjligtvis en fjärdedel hade varit nog. Men så går det när man inte har något mer vettigt för sig än att kolla mailen var andre minut. En sådan sorglig prick jag är. Men man ska ju ha i baktanken att jag faktiskt väntar på att hitta rätt familj att spendera ett antal månader tillsammans med. Och då får man vara lite halvt nördig tycker jag, så det så.